Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

län och erbjöd sig att på sin gård nära Viborg inrätta och leda ett sådant institut. De
detaljerade uppgifter han gav om sig själv och om sin gård gör det tydligt att författaren
var kaptenen Carl von Fieandt och gården Kananoja i Nuijamaa. Samma prisfråga fick
också ett annat svar (D X 13 s. 180). I det nämns som ett föredöme ett i Viborg bildat
kärrodlingssällskap ”till kärrens och mossarnas successiva upptagning”.
Utan känt samband med sällskapets verksamhet finns i arkivet C. Lundströms
berättelse över hans på senatens uppdrag år 1814 företagna resa i syfte att klarlägga
förekomsten av värdefulla mineral. Ett särskilt kapitel ägnade han socknevis Viborgs län
(D VII 6 s. 17).
År 1836 framlade förvaltaren av Pällilä donationsgods i Mohla, apotekaren H.J.
Kjöllerfeldt ett förslag om odling av vårråg (D XXIII 16 s. 264). – Följande år återkom
han som författare i jordbruksfrågor (D XXIII 16 s. 289).
Personuppgifter från år 1841 om donationsgodsförvaltaren Paul Puputti i Kronoborg
ingår i bandet D II 6 s. 112).
År 1844 uttalade sig guvernören Casimir von Kothen om lantbruket i Viborgs län (D
II 5 s. 235).
Av okänd anledning finns i sällskapets arkiv (D XXIII 30) av Intendenturkontoret för
allmänna byggnaderna 28.4.1851 daterade material- och kostnadsförslag gällande
gymnasiehuset i Viborg. Måhända har de inbegärts i anslutning till av sällskapet vid
denna tid initierade byggnadsföretag på Mustiala.
4 Missförhållanden i gamla Finland
De oftast påtalade missförhållandena hörde nära samman med donationsgodsen. Donationsböndernas
ställning får i sällskapets arkiv sin utförligaste behandling i Stråhlmans
redan nämnda beskrivning över Valkjärvi socken (D VII 4).
Den dynamiske Böcker såg det som en uppgift för sällskapet att påverka och
frambära den allmänna opinionen och att med sin sakkunskap tjäna landets beslutande
organ i deras strävan att avhjälpa missförhållanden (Redogörelse 1814– s. 4, D II 1 s.
102, A II 1 s. 123 och A I 17 s. 185). Så sent som år 1816 räknade han med att
lantdagarna skulle bli återkommande och framhöll att det var ”huvudsakligen såsom en
ekonomisk beredning, där de ärenden som förutses eller supponeras skola fästa
ständernas uppmärksamhet, på förhand utarbetas, som sällskapet kan vara för landet
gagneligt” (Redogörelse 1815– s. 4).
De tongivande i sällskapet var emellertid angelägna om att sällskapet inte genom sina
ställningstaganden skulle väcka kejsarmaktens missshag (A I 13 s. 182 och 188 b – BU
§ 2/9.10.1817). Till de ömtåliga frågorna hörde ogensägligen den om donationsböndernas
ställning. Uppenbarligen hade Böcker önskat tillföra diskussionen sakuppgifter
genom att låta översätta och trycka ett av det Kejserliga Fria Ekonomiska
Sällskapet i S:t Petersburg år 1814 belönat svar på en prisfråga ”Om det för ägaren är
förmånligare att låta bearbeta sin jord av livegna bönder eller av fria arbetare, där
tillgång till sådana finnes”. Frågan hade väckts av rikskanslern greve Rumänzoff och
kejsaren själv hade utlovat en medalj för det bästa svaret. Priset vanns av professor
Ludvig Henric Jacob. Hans skrift fick vid översättningen titeln Afhandling om Lifegna
och Fria Bönders Arbete med afseende på Egendomsinnehafvarens nytta, förnämligast i
Ryssland.
När Böcker sommaren 1820 berättade för sällskapet vad han hade gjort hade hoppet
om frisinnade reformer redan börjat falna. Sällskapet biföll emellertid Böckers begäran
166