Utv.rderingen av hum forskn

Fakulteten och forskningen
Fakulteten berömmer sig påfallande ofta, och med rätta, över sin mångfald.
Det finns en bredd i ämnen. Det finns också några ämnen med bredd.
Men det finns också påfallande många ämnen utan bredd; några är i sin
göteborgska tappning rentav mycket smala. Orsaken till strukturen har
berörts i det föregående. Men vi vill tillägga att det förefaller finnas en
outvecklad syn på såväl ämnes- som institutionsbegreppet vid fakulteten.
Traditionen från de gamla enprofessorsinstitutionerna har styrt såväl tanke
som handling också in på den period vi nu befinner oss i, där denna typ av
institutioner inte längre kan vara den optimala modellen.
Till det universitetsmässiga hör forskningsanknytningen. Detta begrepp
har ingen exakt innebörd. Man kan syfta på att undervisningen bedrivs av
forskarutbildade, eller ännu hellre forskande, lärare, eller på att det finns
möjlighet att gå vidare till forskarutbildning vid institutionen. I den sistnämnda
meningen är fakultetens undervisning starkt forskningsanknuten;
det bedrivs forskarutbildning i ett trettiotal ämnen, dvs. praktiskt taget alla
ämnen där det också meddelas lägre undervisning. Däremot undervisar
de seniora forskarna – professorer och docenter – inte påfallande mycket
i grundutbildningen. Undervisningen genomförs av lektorer, vars forskning
oftast är ganska ringa. Detta är naturligtvis ett strukturfel i hela det svenska
akademiska systemet, som i sin nuvarande form grundlades med den
Segerstedtska utredningen på 1950-talet och med 1960-talets reformer. På
sin tid uppfattades dessa som nödvändiga, men i det långa loppet har de
blivit alltmer problematiska. Frågan är om denna problematik i Göteborg
kan lösas utan att man tar itu med frågan om de många ämnena och de
likformiga uppgifterna för varje ämne. Vi tror inte det, och i det fortsatta
arbetet för att bibehålla en bred humanistisk fakultet bör därför differentiering
vara ett nyckelord.
Institutionernas repertoar går väsentligen ut på att reproducera en
ämnesintern kanon genom att föra studenterna fram längs en sedan länge
etablerad bana: A-B-C-D. Även de nya kurser som växer fram ur forskningen
kan efterhand inordnas i systemet så att deras tillgänglighet utanför
ämnesinstitutionerna i praktiken är begränsad.
Forskarutbildningen är också den, som framgått ovan, normalsvensk
och typisk för traditionella ämnesinstitutioner: många antagna studerande,
låg disputationsfrekvens, få kurser, särskilt på fakultetsövergripande nivå,
amorf utbildningsstruktur, oklara kvalitetskrav, ojämn handledning, svag
normbildning, inget ansvarsutkrävande. Det betecknas inte som ett misslyckande,
utan som ett normalt tillstånd, att ett femtiotal studerande i ett
ämne som skall genomföra en nominellt fyraårig utbildning efter fyra år
kvarstår i utbildning medan samtidigt blott en handfull tagit examen. Sannolikt
kommer den ikraftträdda reformen av forskarutbildningen att ändra
på detta, men nya problem kommer att skapas om inte fakulteten, som är
111