Utv.rderingen av hum forskn

Humanistiska fakulteten i Göteborg
spännvidden är stor i de göteborgska bidragen till dessa samlings volymer. Till
de ämnen som behandlas hör stenskulpturer i Västergötland, modebilder på
Internet, digitalt fotografi, visuell kompetens och ett försök att visa att det
finns odemokratiska bilder (SOU 1999:129, s. 11–42).
De fyra doktorsavhandlingarna är genomsolida, lärda, väl strukturerade
arbeten som på ett utmärkt sätt illustrerar en av den humanistiske forskarens
kardinaldygder, förmågan att på ett klargörande vis organisera stora
och svåröverskådliga empiriska materialmängder. I ett av fallen handlar
det dessutom om ett pionjärarbete. Arbetet om reliefbilder för visuellt
handikappade är det första större arbetet om denna speciella typen av bilder.
De mindre arbetena är av växlande karaktär, från genomarbetade artiklar till
skissartade utkast.
Det är tydligt att den konst- och bildvetenskapliga institutionen har
genomgått en vitaliseringsprocess under de senaste åren, något som visar
sig bl. a. i statistiken över färdiga doktorsavhandlingar. Under perioden
1980–1995 var det sammanlagt fem konsthistoriska disputationer vid
Göteborgs universitet, under de tre åren 1997, 1998 och 1999 var det fyra.
Tendensen är alltså uppåtgående, men som vid resten av fakulteten är diskrepansen
stor mellan antalet doktorsavhandlingar under arbete och antalet
avslutade sådana.
Att det produceras ett ökande antal goda doktorsavhandlingar i ämnet är i
och för sig glädjande, men medaljen har också en baksida. Att en så stor del
av den kvalitativt mest högtstående forskningen på det konst- och bildvetenskapliga
området representeras av doktorsavhandlingar är ett tydligt uttryck
för de trånga villkoren för humanistisk forskning i dagens Sverige. Internationellt
sett är en doktorsavhandling ett gesällprov som måste avläggas för
att kunna påbörja en fast karriär som humanistisk forskare. Vid den humanistiska
fakulteten i Göteborg är skiktet av fast anställda forskare med tid
till egen forskning av det mera krävande slaget mycket mycket tunt. Det gäller
institutionen för konst- och bildvetenskap, och det gäller i större eller
mindre grad – för det mesta större – alla de andra institutionerna inom den
humanistiska fakulteten.
Innehavaren av professuren i konst- och bildvetenskap framstår som en
ovanligt dynamisk ledare av en forskningsmiljö med en spännande profil.
Under de senaste åren har ett antal externfinansierade projekt placerats vid
institutionen. Göteborgsinstitutionen är den enda i Sverige som ägnar sig åt
funktionshinder och visualitet. Här borde det också kunna finnas möjligheter
till tvärvetenskapligt samarbete (bl. a. med neurolingvistik och praktisk
filosofi).
Publiceringen av forskningsresultaten behöver förbättras. En nyinrättad
skriftserie vid institutionen kommer att göra det lättare för institutionens
73