Terapirekommendationer - Västerbottens läns landsting

enspecifik behandling. Vad gäller zoledronsyra till de äldsta patienter kan
det i vissa fall räcka med endast en infusion, då effekten beräknas kvarstå i
upp till tre år. För övriga benspecifika läkemedel kan utvärdering också
göras på samma sätt efter 5 års behandling, men det kan då finnas större
skäl för terapibyte istället för behandlingsuppehåll.
Osteoporosprofylax vid peroral kortisonbehandling
Peroral behandling med kortison är den vanligaste orsaken till sekundär
osteoporos. Benpåverkan inträffar tidigt i behandlingen, fraktur uppkommer
vid högre bentäthetsvärden och den individuella känsligheten varierar. Det
finns ingen lägsta säker dos, men benmasseförlusterna ökar signifikant vid
dagliga doser motsvarande 5 mg Prednisolon. Man bör sträva efter lägsta
möjliga kortisondos och kortast möjliga behandlingstid. Doser motsvarande
5 mg Prednisolon under > 3 månader utgör indikation för
osteoporosprofylax. Singelbehandling med kalkcium och vitamin D ges
som primärprofylax vid normal benmassa. Vid T-score < -1.0 och/eller
lågenergifraktur ges tillägg av bisfosfonat (PTH i förekommande fall).
Bisfosfonatbehandling ska fortgå så länge kortison ges och efter avslutad
behandling görs DXA-mätning för ställningstagande till fortsatt/avslutad
behandling med bisfosfonat. Vid långvarig substitutionsterapi med låga
doser (motsvarande 2,5 mg Prednisolon) är frakturrisken sannolikt lägre,
men en individuell bedömning bör göras mot bakgrund av ålder, kön och
andra riskfaktorer för lågenergifraktur.
Miljöaspekter på osteoporosbehandling
Kalk, vitamin-D, denusomab samt intermittent PTH-behandling bedöms
ofarliga för miljön. Bisfosfonater miljöpåverkan bedöms försumbar.
Avseende Evista finns dokumenterad risk.
Expertgrupp Osteoporos
Anna Ramnemark, Medicincentrum, NUS, Umeå
Åsa Bläckberg, Mariehems hälsocentral, Umeå
Undis Englund, Geriatriskt centrum, NUS, Umeå
Ulrika Pettersson Kymmer, Läkemedelscentrum, NUS, Umeå
Jeanette Jonsson, Läkemedelscentrum, NUS, Umeå
120