Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

och så kröp den lilla ut genom gluggen,
och de andra räckte geväret efter åt honom.
Därpå stack han ihjäl vakten och
bröt upp dörren för de andra. De vågade
dock inte gå längs vägen, utan genom skogarna
ända tills de kommo till Gamlakarleby.
(Kronoby)
736. Slaget vid Siikajoki. Adlercreutz gick
med hatten i ena handen och värjan i andra
mot ryska batteriet utan att se sig tillbaka.
Alla följde honom, och det ryska batteriet
togs med storm. När svenskarna tågade
framåt, slog en rysk kanonkula ned vid
kanten av vägen, som var full av soldater,
flög sedan upp och föll ned på en äng på
andra sidan vägen och for därpå med ett
starkt surrande i skogen utan att ha skadat
någon. Ryssarna jagades bort och fingo nu
i sin tur taga till reträtten. (Oravais)
Min farfar Hans Kristoffersson var på
”Klingsporskjuts” ända till Siikajoki. När
de kommo fram, rastade de vid en gård.
Mitt i alltsammans voro ryssarna i hälarna
på dem, och så började svenskarna taga
emot vid bron. En av svenska befälet red
mot bron, och när han kom där till gården,
sade han: ”Min häst skall sadlas på
stund”. Han fick ny häst, men då han kom
ned till bron, vart han skjuten. Han lär ha
varit litet trakterad, och därför var han så
djärv, att han red för nära. (Nedervetil)
758. Norrbackgubben. Ryssarna strövade
ofta genom Sideby kyrkoby. Där funnos
likväl bara tomma stugor, ty folket var undanflyttat
till Norrback hemman in i skogen
en halv mil norr om Sideby by. Till
Norrback kommo likväl några kosacker.
För att tilltvinga sig något byte hotade de
Norrbackgubben med bajonetterna. Han
flydde då inåt skogen och en kosack efter.
Norrback hade fått något försprång och
hunnit gömma sig bakom en tall. Rädd för
ryssen, lyssnade han ängsligt. Då hörde
han talltrasten sjunga: ”Norrback, Norrback!”
”Kva (vad) fan vill du?” viskade
Norrback tillbaka. ”Giv ryssen pengar,
giv ryssen pengar!” ”Kvadan tar ja tom?”
(vadan tar jag dem) hånlog gubben. ”Från
tuvan, från tuvan”, jublade trasten. Norrback
sparkade till första tuvan vid sin fot.
Och se, där lågo blanka silverriksdalrar en
hel hop vid hans fötter. Nu kom ryssen,
och då han ensam fick hela skatten, blevo
de goda vänner. De övriga kosackerna
lämnade också snart gården. (Sideby)
762. Striden vid Lappfjärds kyrka.
Svenskarna voro uppställda strax söder
om Lappfjärds kyrka. Ryssarna kommo
söderifrån genom skogen. Svenskarna
sköto med kanoner, men kulorna träffade
bara skogsbacken, och ryssarna trängde
allt längre fram. Då anlände Vegesack på
en grå häst, gav den, som skötte kanonerna,
med piskan och befallde, att man
skulle ladda med druvhagel. För varje
skott föll en hop ryssar. De andra flydde
söderut och förföljdes ända till Pirtjärvi,
sex mil från Lappfjärd. Svenskarna hade
kunnat köra dem ända till Moskva, men
fingo bud att komma en annan svensk
trupp i Ilmolatrakten till hjälp.
von Vegesack landsteg dagen före striden
i Kristinestad. När han kom till Svedarbacken,
frågade han Klingspor i häftig
ton: ”Är det du, som är rädd, eller är det
dina hundar!” Därpå övertog han befälet,
och striden började. Ryssarna förjagades
ända till Hongjärvi. Där fick Vegesack
order att draga sig tillbaka. Han vart då
så förargad, att han tänkte ränna värjan
genom sig, men han stötte den sedan
med udden i marken, så att den kröktes.
I striden körde Vegesacks pojkar solda-
101