Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

han förgäves väntat på familjens hembiträde
Emmi som skulle ha avhämtat honom
utanför Svenska Teatern där han axlar en
barnroll i Zacharias Topeliusʼ Rinaldo Rinaldini.
Den svarta skuggan syftar på den
rödgardist som hjälper den lilla pojken sedan
snön gett vika och han ramlat ner i en
grop. I likhet med Anna Bondestam låter
Westö ett barn uppleva hur revolutionen
bryter ut och Westös användning av symboler
i analogi med barnets upplevelsehorisont
både förtätar och tydliggör. Men
detta är till att börja med och det senare ledet
i författarens nyss citerade underrubrik
– ”och allt det som hände sedan” – visar
hur ingenting blir som förr efter 1918.
Styrkan i Westös skildring av inbördeskriget
ligger framförallt i hans tidtals
minutiösa kontextualisering av händelserna.
I sammanhanget litar han på läsarens
införståddhet och blandar – i likhet
med den balladdiktare han ger sig ut
för att vara – fakta och fiktion. Således
är det fyndigt av honom att utan namns
nämnande dra in Runar Schildts novell
”Den svagare” genom att låta Blomqvists
älskade roddbåt stå som vägspärr mitt
på Långa bron. (s 140) Vem vet, kanske
Westös påhitt att låta en med flickan Rut
jämngammal pojke blicka in i revolutionens
virvlar samtidigt är en igenkännsam
blinkning till Anna Bondestam? Det finns
gott om litterära referenser i Westös bok
– exempelvis till Elmer Diktonius – men
för min del ligger det största utbytet i den
känslighet med vilken Westö skildrar den
vita sidans självuppgörelse. För den som
läst exempelvis Sture Lindholms Röd galenskap
– vit terror om Västnyland 1918
(2005) eller den av Per Schybergson redigerade
volymen Terror och tragik om
händelserna i Helsingfors och Sibbo våren
1918 (2003) ger gestaltningen av en
126
karaktär som Eccu Widing en rejäl tankeställare.
Historikerna vittnar om vad som har timat,
diktaren lever sig in i det sannolika.
På den här punkten lämnar en romanperson
som Widing och hans mardrömslika
hågkomster och svårartade anpassningsprocess
åtskilligt att fundera vidare på.
Däremot ser jag ingen poäng i Westös sätt
att lägga in en pekpinneaktig försäkran i
ett avslutande tackord där han understryker
att romanen ӊr en fantasiprodukt vars
huvudpersoner är heltigenom fiktiva”. (s
509) I tiden såg sig Sigrid Backman manad
att lägga in en liknande brasklapp,
närmare bestämt i företalet till sin andra
roman om inbördeskriget, Familjen
Brinks öden (1922). Men att en så driven
berättare som Westö på en marknad som
svämmar över av metafiktion och på research
baserad epik skall behöva urskulda
sig förstår jag inte.
I berättartekniskt avseende tillgriper
Westö samma grepp som sina föregångare
genom att spela ut det fagra natursceneriet
våren 1918 mot de ohyggligheter som
skildras. Ett av de tydligaste exemplen på
detta återfinns i ett underavsnitt där Eccu
Widing berättar hur han och sju andra aktivister
på vita sidan far iväg i två bilar för
att hjälpa skyddskåristerna i Vichtis och
kringliggande trakter med upprensnings-
och hämndaktionerna. Westö skriver:
Det var nästan tre veckor in i maj, det
var i lövsprickningens tid. Hela våren
hade landskapet badat i ljus, ända sedan
april hade den vitblå molnfria himlen
och de nakna och risiga lövträdskronorna
stått där som en stum fondplansch, och
i förgrunden ägde sedan straffexpeditionerna
och snabbrättegångarna och arkebuseringarna
och nackskotten rum. Men
nu blommade vitsipporna för fullt, både