Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

porna och bajonetten”. Värjorna fingo de
hålla. (Snappertuna)
Sveaborg hade ryssarna aldrig tagit; om
de inte fått det genom förräderi. Gustav
IV Adolf och Alexander I hade som goda
svågrar kommit överens om den saken
sinsemellan. Cronstedt hade blandat
sand i krutet, för att inte kulorna skulle
bära långt. Första dagen sköt han bort
halva krutförrådet, och sedan lossade
han endast då och då ett skott. Kulorna
voro av trä. Ryssarna skola ha uppfört
sig bra i Helsingforstrakten under belägringen.
Ryska soldater hade berättat åt
bönderna, att de fingo fästningen för ”tri
basonki serebra i tri basonki salaka” (tre
kärl silver och tre kärl guld).
Men dessa kärl innehöll till största delen
sand. Det berättas också, att ryssarna
gåvo en tunna guld, men att guldet fanns
endast på ytan och att allt övrigt var
spillning. Soldaterna voro förfärligt förargade.
Flere slog sönder sina gevär och
andra satte trälås istället för flintlåsen.
Man hade tänkt på myteri, men då man
var utan ledning kunde det inte bryta ut.
De som satte sig emot kapitulationen,
gingo miste om pension. Sedan det blivit
överenskommet, att fästningen skulle
överlämnas åt ryssarna, smögo sig många
bönder till fästningen och togo ur magasinerna
gevär och alla slags förråder. Efter
kapitulationen fingo de finnar, som ville,
träda i rysk krigstjänst mot god lön, och
många skola också ha begagnat sig av
anbudet. (Helsinge)
437. Strider efter Sveaborgs fall. ”Gammel
Svan” var med på Sveaborg, när fästningen
togs in. När soldaterna hade fått
befallning att lämna fästningen och blivit
förda i land, fingo de marschera ett stycke
längs landsvägen, och där hade de slagits
en stund med något lite ryssar. Sedan
fingo de vila till andra dagen. Följande
morgon fingo de åter slåss lite, ”men inte
var det något. Ett par salvor fick vi skjuta,
och så fick vi lägga geväret på axeln och
marschera igen. Inte betydde det något
den tiden att slåss med ryssarna, fastän
det kom tio mot en. När de kom så nära,
att de skulle ränna till med bajonetten,
slog man med geväret, och så tvinnade
ryssen åt sidan, och så stack man bajonetten
i honom”. När jag frågade, om
inte det var rysligt att döda folk så där,
sade Svan: ”Nog vast det nu litet, men
det var fiender ändå, så att det kunde
inte annat vara.” En gång när överbefälhavaren
kommenderade, fingo de lite
slåss med ryssen, men ”det vast inte något
med allvaret som vi fick slåss”, sade
Svan. Svan och Söder från Söderby hade
slagit ihjäl en överste och en major, och
så kommenderade generalen, att de skulle
sitta där bredvid de där ryss-soldaterna
en natt och vaka. Så frågade jag, om de
inte vara rädda att sitta där. ”Nej”, sade
Svan, ”inte vast jag rädd, för jag tänkte,
om de där ryssarna börjar röra på sig, skall
vi ge dem mera”. Fyra soldater hade gjort
en ed, att de skulle försöka taga livet av
överbefälhavaren, när han aldrig lät dem
taga emot utan var så falsk, att han höll
mera med ryssarna än med svenskarna.
Men han hade alltid så mycket manskap
omkring sig, att de inte voro karlar att
göra det. ”Om Dybeln hade kommit till
general”, sade Svan, ”då skulle vi nog
ha sträckt ryssarna inåt halva Ryssland”.
(Snappertuna)
93