Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

”Polaris” byggdes 1898 för FÅA: s smör- och
emigrantlinje från Hangö via Köpenhamn till
Hull. En livboj som ram för en skeppsmålning
var populärt i början av 1900-talet eller tidigare.
nordligare postroteled runt Bottenhavet
som kunde användas när storm eller is
hindrade trafiken över Ålands hav.
Exempel på olika fartygstyper använda
under åren för passagerartrafik hittar man
inte så lätt i Finland. Vackra klassiska
passagerarångare som ss ”Ariadne” eller
”Kastelholm” har skrotats, och modernare
bilfärjor sålts och försvunnit utomlands.
I Nyslott kan man emellertid se ss
”Salama” byggd för trafik genom Saima
kanal till kontinenten. Tack vare att hon
sjönk efter en kollision 13 september
1898 och först 1971 bärgades finns hon
bevarad. Sedan 1978 är hon museifartyg i
Nyslott, och där kan man se de trånga och
spartanska hytter 1800-talets passagerare
trots allt betraktade som lyx.
38
I Lovisa kan man uppleva hur ett passagerarfartyg
från 1800-talets början såg
ut. Det handlar om replikbygget Österstjernan,
en kopia av en jakt som under
34 år från 1814 framåt gick i trafik mellan
Lovisa och Stockholm, en resa som
kunde ta 5–21 dygn. Det uppges att ända
upp till 16 passagerare skulle ha fått plats
ombord. Det fanns två hytter för passagerare,
och i den aktra av dem kunde man
värma sig runt en vedeldad liten ugn som
också användes för matlagning. Österstjernan
seglade vid öppet vatten, och det
hände att senhöstens resor kunde stoppas
av överraskande tidig isläggning. Hon var
18,90 m lång och 6,29 m bred. Djupgången
var 1,65 m på lätten, och hon kunde
lasta cirka 40 ton.
Dagens kopia har motor samt modern
navigations- och säkerhetsutrustning,
men dimensioner och rigg följer originalet.
Till planerna har länge hört en resa
från Lovisa till Stockholm med en handfull
passagerare, men ännu under 2008
hade den drömmen inte kunnat förverkligas.
Om farorna på postroteleden över
Ålands hav har det skrivits mycket. Broge
Wilén skildrar leden dramatiskt i boken
”Postfärder över Ålands hav och de
åländska öarna” (Liber, 1985).
Så här citerar Wilén ur Kristinas postordning
om kravet på 1600-talets postförare:
”Först skall på varje två eller högst tre
mil, eftersom vägarne och lägenheten är
till, sättias en edsvorin bonde eller postiljon,
helst then, som läsa och skriva kan,
vilken ock måste hava två drängiar sig
till hjälp, och så snart han hörer av then
ankommande posten blåsas i posthornet,
gör sig färdig till att strax anamma breven