Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

hemma. Ryssarna togo bröd åt sig och
slängde silverrublarna på bordet i stället.
När bönderna kommo hem, sågo de nog
pengarna, men förstodo sig inte på dem
utan tänkte: ”Vad skall vi göra med de där
blykluntarna?” (Karis)
634. Av svenskarna tagna hästar. Svenskarna
togo av min farfarsfar, Alexander
Bäckman på Kärrby, sex hästar. Han var
då redan fullvuxen karl. En häst hade
han hunnit gömma i bastun, så att den
fingo inte svenskarna reda på. Översten
hade lämnat kvitto på det, som de togo,
och sagt, att han skulle få betalt i Sverige
efter kriget, men när han for dit över till
Stockholm 1810 för att lyfta pengarna, så
menade herrarna där bara, att de inte hade
något med finnarna att göra. Så att aldrig
fick han betalt för sina hästar. (Snappertuna)
635. Ryssarnas ankomst. Ryssen kom en
söndag till Finnäs, just då prästen predikade
i kyrkan. Väktaren gick då upp i predikstolen
och sade till, och prästen sade
genast amen och bad var och en att gå
hem till sitt, för fienden var utanföre. När
man kom ut, stodo ryssarna där radade så
tätt som en hummelgård, men de gjorde
ingenting åt folket. Min far bodde den tiden
på Slipas. När ryssen kom dit, tog han
fram brännvinsflaskan och slog i glasen
och bjöd, men de togo inte utan tecknade,
att han skulle taga själv först, och fastän
han inte var någon supare, måste han taga,
och sedan drucko de nog och voro inte
rädda att bli förgiftade. (Snappertuna)
636. Soldatänkan Hällström. Jag härstammar
från en gammal svensk krigare,
som hette Hällström. Han var skomakare
i Totall. Enär tiderna vara mycket svåra,
86
tog han värvning som soldat. Så bröt kriget
ut, och han måste ut i fält. Det blev
ryslig sorg för hustrun, för hon stannade
där med tre barn att underhålla, en tre års
gammal pojke och två tvillingsflickor om
åtta år. Den ena av dem var min mor. Mannen
kom aldrig tillbaka. Kort innan det
kom bud, att han var död, satt min mor
och lekte i spisen med sina dockor, och
så tyckte hon, att fadern var bak fönstret.
Hon ropade då åt sin mor, att hon skulle
gå och öppna för pappa, men när hon gick
ut, var ingen där. Ett par dagar efteråt kom
bud, att han var död. Knappt hade det varit
med maten, medan morfar levde, och
än knappare blev det, sedan han var död.
Modern var borta hela dagen och arbetade
hos bönderna, och barnen fingo vara ensamma
hemma. Mäsk fingo de av bönderna
att baka till bröd och koka till gröt. En
gång hade hon bakat sådant bröd till julen,
men så kommo ryssarna, medan barnen
som vanligt voro ensamma hemma, och
togo allt bröd, och så voro de igen alldeles
utan mat. Till och med saltlaken, som var
i en bytta, söpo ryssarna i sig. Om hösten
plockade hon lingon, när hon kom hem
om kvällen, att barnen skulle få att koka
gröt av, men nog visste man vad gröt det
skulle bli, när den äldsta var bara åtta år.
Hon som var tvillingssyster till min mor,
var yr och självsvåldig. Min mor var
allvarlig och mera förståndig, så att hon
skulle hålla reda på mataffärerna. Men
så en gång fick den andra tag i kistnyckeln,
där maten förvarades, och min mor
sprang efter för att taga nyckeln av henne.
Den andra sprang undan och kastade till
sist nyckeln i källan, och så måste de vara
utan mat den gången, när de inte fingo upp
skrinet. En annan dag hade de spetat bröd
i surmjölksskålen och skulle gå ut på trappan
och äta. Men så kom grisen och no-