Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

i striden. Och det var en ryss, som satt
bakom Liljebergs bodvägg och åt ”steka
pärona” (stekta potatisar). Han hade just
ett päron i mun, men hann inte svälja det
ens, ty svenskarna avlossade ett kanonskott
från norra sidan om ån, och kulan
gick genom två bodväggar och två mjöltunnor
och slet huvudet av ryssen. (Gamlakarleby)
1260. Såkagubbarna gå att möta ryssen.
Ryssarnas våldsamheter och föreställningen,
att de ryska soldaterna voro svaga
och eländiga gjorde, att bönderna kommo
på den tanken att möta fienden med våld.
En dag på försommaren skulle en rysk
truppavdelning tåga till Såka. Byamännen
sammankallades av åldermannen Anders
Björkbacka till byaråd. Därvid överlades
om vad åtgärd man borde vidtaga för att
förekomma ryssarnas våldsköp. Byarådet
fattade beslutet, att alla stridbara män i
byn skulle samlas på en bestämd dag och
med förenade krafter och oförskräckt mod
försvara byn mot våld och oförrätt. Till
anförare för byamännen utsågs skjutsrättarn
Michel Skrabb eller Bulder Micko,
som han kallades. Vapen och ammunition
skulle envar förse sig med så gott han
kunde. Den som inte ägde eller kunde
anskaffa åt sig bössa, skulle beväpna sig
med yxa, vassa järnpikar, vässta stavar
eller vad annat han kunde finna lämpligt
som försvarsvapen. Till försvarspunkt
utsågs Rassmusåkern norr om byn, som
är skyddad av ett väldigt stenröse emot
Rassmusmossen, varöver vägen leder
ifrån staden till byn. Denna mosse, ifrån
Linsebacken till åkern, är inemot en km
lång och öppen. Stenröset är omkring två
hundra famnar långt, ifrån Hamnmossen
i väster till Rassmusgård i öster, samt bildar
en vinkel emot bron samt vägen över
mossen. Denna försvarspunkt ansågs förträfflig
och stenröset för ett utmärkt skyddande
batteri mot fiendens kulor. Redan
tidigt på morgonen den angivna dagen
samlades kämparna på den bestämda
försvarsplatsen, beväpnade med diverse
slags bössor, en och annan gammal pistol,
någon rostig sabel, yxor och vässta stavar.
Försvarstruppen uppmuntrade sig under
väntan på fiendens ankomst med berättelser,
att ryssarna voro svaga, uthungrade
och eländiga stackare, vilka det skulle
bliva en lätt sak att motstå och driva tillbaka.
Man var på förhand nästan viss om
segern. Sedan man sålunda väntat närapå
en halv dag i solsken och sommarvärme,
varunder man hade god tid att ordna sig i
den fördelaktigaste position, syntes plötsligt
en rysk trupp framträda ur skogsbrynet
på vägen på Linsebacken. Vid denna
syn önskade sig redan några av de mindre
modiga försvararne att vara hemma. Truppen
kom emellertid allt närmare, och de
första hade redan hunnit ett gott stycke
längs vägen ned på mossen, och alltjämt
nya framkommo ur skogsbrynet i sluten
ordning. Och deras blankskurade gevär
lyste i solljuset såsom en rörlig silverkedja.
Då fann hela försvarstruppen för
gott att utan tidsutdräkt taga till harpasset
och så vitt möjligt var i smyg retirera
för att sedan obemärkt begiva sig en och
var till sitt hem. Anföraren, Bulder Micko,
sprang med samma fart ända till Ventjärv,
över en fjärdedels mil ifrån det tillämnade
stridsfältet, och ropade med andan i halsen:
”Herre Jessos, nu läggs hela Såkabye
i asko!” Truppen marscherade dock helt
lugnt genom byn utan att kröka ett hår på
någon av dess invånare, varför mången innerligen
tackade Gud. Ryssarna hade valt
denna väg såsom en genväg till Terjärv, dit
de voro kommenderade. (Gamlakarleby)
111