Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

säsonger, och utbyttes mot ett modernare
flöte under efterkrigstiden.
Den av Blekholmsvarvet bogserade båten
var påriggad och såg stor och gammalmodig
ut med sin gaffelrigg: masten var
kort. Hur mycket högre riggen blev med
gaffeln förstod jag inte då. Bommen stack
ut över rodret och såg farlig ut. Klyvarbommen,
bogsprötet, tilltalade, med gajar
och vattenstag, såsom lånade från ett riktigt
fartyg. Alla rep i riggen såg slitna ut,
medan gaffelns två fall var mycket långa
och besvärligt hårda – tjärat gods.
Riggens detaljer kände jag väl från
böcker: funktion, namn och byggnad.
Focken gick på bom som skotades från
sittbrunnen. Klyvarskoten hade fina träblock,
men var nedslitna. På masten fanns
några extra fall med oklar uppgift. Seglen
låg vikta och rullade under däck med sina
litslinor, vilka såg skräpiga ut. Storskotet
såg däremot prydligt ut och var sjömansmässigt
”uppcoilat”. Så skulle det se ut
på en båt.
Övningar vid rodret
Jag hade aldrig seglat – absolut förbjuden
av en sjöskrämd moder – och måste
ta undervisning i första hand av min farbror,
som godkänt förslaget om båt, och
som seglat i yngre år med den åländske
redarsonen Kurre Matsson, en kappseglare.
Det var sommar och han gav sig tid i
trädgårdsarbetet att segla den tunga gammalmodiga
båten med brorsonen några
timmar på Kronbergsfjärden, där tillräcklig
plats fanns. Det blev kryssande och
länsande av och an, men inte hithörande
teori, som jag fick inhämta ur böcker. På
egen hand. Båten var med sin gaffelrigg
tungseglad och speciellt storseglet var besvärligt
att hantera, av grov duk, tung att
vika. Förseglen klarade jag väl med mina
tonåringskrafter, och kunde sträcka klyvaren
plan i måttlig vind. – Jag satt snart
till rors, uppe i lovart, och lärde att av rodret
känna båtens vilja. Att lära sig segla
bidevind, hårt inskotad med alla krafter,
var ett speciellt kapitel som krävde tid
och erfarenhet från många år i framtiden.
Det var tydligt att riggen och seglen var
mindre lyckade och kunde moderniseras.
Seglen var gamla och hade tjänat länge.
Storbommen var omotiverat lång och
grov och också farlig, och kunde lättas
på. Också storseglet var såsom en massiv
vägg som slog i vinden med våldsamt
skrammel. Här fanns mycket att ändra
på, om jag kunde prata mig till pengarna.
Varvet var vänligt inställt till skolpojken,
som blivit ägare till en stor båt och därmed
en stabil kund. Jag var sedan 1927
bekant med familjen och stod väl hos frun
i huset.
Övningsseglatserna blev inte många eller
speciellt lärorika, vädret var gott och
krängningen måttlig. Vi hade inte minskat
segel i övningssyfte, men jag var rädd för
att pröva rullrevet, med sin mässingsvev,
och med att rulla den hårda segelduken
på bommen, som måste vrida sig fritt.
Det var ett tvåmans jobb vid boj eller till
ankars.
Båtens ankare var ett besvärligt kapitel:
ett stockankare ovanligt tungt för en 6 tons
yacht. Hanterandet av pjäsen var en gymnastisk
prestation, och mer än jag kunde
tänkas orka med. Kättingen var en rosthög
på olämplig plats där rostvatten lakade sig
ned i bord och stävtimmer. Den flyttades
i land och blev mitt första arbete: renborstande
och målande av ca 25 m ogalvaniserad
kätting. Ankaret, som låg löst på däck,
fick klossar av mahogny som jag format
och gröpt ut med egna verktyg. Fördäcket
65