Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

797. Lillstu-Henrik. En gammal Finnbygubbe,
Lillstu-Henrik eller Lillstu-far, ville
följa med bondehären till Pjelax. Gubben
var för gammal att strida, men erbjöd sig
att medtaga häst och tjänstgöra vid trossen.
Hans anbud antogs, och han följde med till
Pjelax. Här uppställdes artilleriet, som bestod
av två kanoner, av vilka den ena var
fullkomligt oduglig. När kosackerna anföllo,
retirerade bönderna medförande kanonerna.
Så snart kosackerna närmade sig
den odugliga kanonen, förde en av betäckningen
luntan till fänghålet, liksom han velat
avlossa skottet. De förföljande kastade
sig ögonblickligen i landsvägsdiket. Flere
gånger upprepades denna manöver. Slutligen
måtte dock förföljarne ha anat oråd, ty
de gjorde ett häftigt angrepp på kanonens
betäckning, som måste lämna det odugliga
vapnet i sticket. Även Lillstu-far körde
med sin häst och kärra undan fienden. När
han hunnit till Härtsbacken i Böle, hade
han kosackerna så nära inpå livet, att han
måste lämna häst och kärra och springa till
skogs för att rädda sitt liv. Han lyckades
sedan komma undan till Långörn i Norrnäs
skärgård, dit en stor del av finnbyborna
flyktat under oroligheterna. (Närpes)
800. Våldsgästning. En natt i augusti år
1808 kom en skara kosacker till bonden
Karl Manfolk i Väster-Yttermark. Folket,
som dagen förut arbetat på rågåkern,
vaknade först, när kosackerna redan
voro i stugan. Några ryckte husbonden
ur sängen och började slå honom inför
hustruns ögon. Efter en stund släppte de
dock honom, och han sprang ur stugan.
Av bullret vaknade gårdens ungdomar,
som sovo på loftet, och gömde sig i rian.
Kosackerna togo sedan allt, som var av
värde i stugan. Därpå gingo de i kammaren,
där mor Gretas kista var. En öppnade
kistan och började plocka fram dyrbarheterna.
Då han fick tag i värdinnans guldringar,
bad hon dem barskt att låta dem
vara. Men ryssen stoppade dem på sig
och började slå henne. Då ett par andra
dessutom höjde sina bajonetter, sprang
slutligen också Greta ut och skyndade till
rågåkern nedanför gården. Där svimmade
hon av skrämsel, då hon vid en skyl såg
en vit skepnad: det kunde inte vara något
annat, tänkte hon, än ett i gården nyligen
avlidet fattighjon, som gick igen. Men när
hon åter kom till sig, stod bredvid henne
hennes egen gubbe, som i blotta skjortan
flytt ur stugan. Båda stucko sig nu undan
i en hölada för återstoden av natten. Då
ryssarna på morgonen lämnade gården,
återvände folket. Ryska befälet hade låtit
kungöra, att den egendom soldaterna
bortrövat, kunde återfås i Näsby, om den
bestulne kunde visa på tjuven eller tjuvarna.
Tog den bestulne miste, hade den
angivne rätt att bestämma, hur många par
spö angivaren skulle slita. Trots risken
begav sig mor Greta om morgonen till
Näsby. Soldaterna voro just uppställda
för utmarsch. Mor Greta började söka i
ledet efter tjuven. Efter en stund stannade
hon framför en soldat, som hon tyckte sig
känna igen, och mönstrade honom skarpt.
Denne grinade och grimaserade, och då
ropade Greta till officeren: ”Hisin jer e!”
(denne är det). Greta hade rätt och återfick
sina ringar. (Närpes)
801. Räddad by. Folket från Kaldnäs by
flydde till fiskelägen eller skogen. En
gammal gubbe, ”Oppstugåbbin”, smög
sig en dag till byn för att se, hur det stod
till hemma. Då han nått sin hemgård, belägen
på det högsta stället i byn, ställde han
sig i stallsporten. Härifrån såg han, hur
fienden brände och skövlade i Stobacka
105