Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

I ett litteraturhistoriskt bakåtperspektiv
är det märkligt att en roman med ett för
samtiden så laddat innehåll som Ålandsjungfrun
inte väckte större uppmärksamhet.
Såsom jag i ett annat sammanhang har
visat tycks romanens sagoaktiga ton och
vad Gunnar Castrén stämplar som Backmans
”ganska irriterande förkonstling” ha
bidragit till att boken passerade tämligen
obemärkt. (Holmström s 141 f) Castréns recension
av Ålandsjungfrun rymmer också
ett allmänt hållet uttalande om Backmans
tacksamhetsskuld till Runar Schildt vilket
är typiskt för hur en kvinnlig författare inte
riktigt blir tagen på allvar. En liknande kritik
drabbar hennes följande roman Familjen
Brinks öden (1922). Också i den boken
spelar händelserna vintern och våren 1918
en central roll, men en kritiker som Erik
Kihlman gör sig ingen större möda med att
rekapitulera det dokumentära utan påtalar
istället Backmans tillkortakommanden
på ett ytligt plan, när det gäller att skildra
herrskapsklassens liv. Sigrid Backmans
berättartalang och hennes insatser som
socialt medkännande tidsvittne är värda
att lyftas fram.
Hemmer och frågan om skuld
Stor uppmärksamhet väckte Jarl Hemmer
då han i En man och hans samvete (1931)
gick i etisk närkamp med inbördeskrigets
skuldproblem. Boken fick från första början
en betydande publicitet i och med att
den utgick som segrare i en nordisk romanpristävlan.
Betraktad i ljuset av den tidigare
återgivna definitionen av ʼliterary nodes
of political timeʼ blir Hemmers skildring
av speciellt intresse. Romanen kan ses
som ett prov på den självkritiska omprövning
som en författare kan ge uttryck åt
som språkrör för omvälvande historiska
122
händelser. Utvecklingsgången i stort har
utretts av Johannes Salminen som placerar
in tidigare verk av Hemmer – framförallt
diktsamlingen Ett land i kamp (1918) och
romanen Onni Kokko (1920) – i ett tematiskt
sammanhang. (Salminen 1955 s 171
ff, Salminen 1963 s 93 f) Inom ramen för
denna artikel finns plats för ett par knapphändiga
exemplifieringar.
Romanens inledningsavsnitt i form
av en fiktiv dialog mellan Läsaren och
Författaren framstår som utomordentligt
intressant. Samtalet utgör en metafokusering
på den efterföljande berättelsen
och visar att Hemmer i högsta grad var
medveten om svårighetsgraden i det balansnummer
han hade ålagt sig att utföra.
De inledande replikerna bär vittne om att
den implicita läsekretsen är identisk med
den segrande vita sidan och nu gäller det
att signalera att denna vita läsekrets kommer
att fösas ut på förrädisk och minerad
mark. Det kanhända mest kända exemplet
återfinns i skildringen av huvudpersonen
Bro, som efter att ha hänförts av Mannerheims
intåg i Helsingfors den 16 maj
1918, erinrar sig några rader i ett dikthäfte
som han läst föregående dag. Här citerar
Hemmer sig själv, närmare bestämt två
strofer ur dikten ”Det värsta” i den tidigare
nämnda samlingen Ett land i kamp.
Efter slutraderna i det citerade, som lyder:
”Men den som slaktats av nidingshand, /
han ropar ur graven på hämnd.” skriver
Hemmer att hans huvudperson i romanen
”ryste över de hätska orden”. (s 153)
Hemmer borrar djupt i skuldproblematiken
och ser samtidigt frågan om rätt och
orätt i ett allmänfilosofiskt perspektiv. I
ett av bokens många dissekerande samtal
mellan Bro och Hastig i fängelset på
Sveaborg replikerar den sistnämnde:
Betänk en sak. I Viborg och kanske