Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

vattnen i nattens mörker satt båten på det
senare välbekanta Cementgrundet, och
tagits därifrån aven skuta som manövrerades
med rutin. Båten läckte måttligt och
togs till Wickmanska varvet. Det blev en
långvarig och dyr operation som krävde
halva sommaren: de stora bottenstockarna
midskepps slogs ut, kölbultarna putsades
och muttrarna frigjordes. Nya bottenstockar
formades, borrades och sattes på
plats. Samborden rättades till och fixades
på sina platser. Efter denna prestation var
båten tät, liggande vid boj – men ovisst
om fullt tät i sjö med järnkölen i rörelse.
Jag hade egenhändigt strukit allt nytt med
blymönja, samt hela bottnen upp till durkarnas
nivå, som gav en fin hållbar slityta.
Man kunde visa upp en välvårdad båt under
däck och under durkarna.
68
På seglatser
Men båten seglades också med sina nya
segel. Till Barösund för att visas upp för
vänner. Till Hangö med alla sevärdheter
och nöjen på klubben, i behagligt sällskap.
Det bar vidare över Gullkrona mot
Skiftet, men inte längre denna sommar,
som började vara slutnyttjad. Båten seglades
hemåt österut med visiter i Barösund
och i Esbo Segelförenings hamn Pave.
Det var lärorika seglingar där de topografiska
detaljerna stannade i minnet för
ett helt liv, och repeterades sommar efter
sommar. Farledskunnandet var en sida av
seglandet som det gällde att bygga på. I
mitt fall blev det till skriverier i tidningar
och senare till böcker.
Sommaren 1938 var båten i gott skick
och omtalades i vänliga tonarter av äldre
seglare. Jag hade lyckats prata mig till en
stor fock – en genuafock i tidens anda som
såg ståtlig ut. I stilla väder gick båten fint
fram, i synnerhet bidevind med focken
dikt inskotad. Av den gamla riggen återstod
en ballong som var hel och ren, och
som sattes i öppna vindar. Den tunga båten
löpte väl undan.
Båten seglade västerut i kända leder
över Gullkrona, som studerades från min
lätta och ranka jolle, fint målad och prydd
med avbäringstross med egenhändig stävputa.
Jag gjorde det mesta med egna händer.
Det ruskiga Skiftet passerades med
bättre kännedom om sjömärken och fyrar,
gamla och nya. Speciellt tilltalade de
trånga prickade sunden med frodig växtlighet
mellan Skiftet och Föglö-landen,
där yachter rörde sig. Stockholmsbåtarna
var vid denna tid av vettigt format, och
uppförde sig kamratligt mot andra trafikanter
i lederna. En yacht under klubbflagg
var likaberättigad till väg och plats,
och sveptes inte burdust undan såsom av
färjorna.
Mariehamn intresserade med de sommarupplagda
stora segelskutorna uppankrade
i Västra hamnen. Namnen var
välbekanta från engelska sjöböcker, och
de tycktes väldiga. Segelföreningens
hamn med två rader bojar var alltid nästan
tom och tog vänligt emot seglande gäster.
Klubbhuset – en läkarvilla från det legendariska
badhuset uppe i backen – var trivsamt
och kunde prestera varm mat av enklaste
sort. Den fridfulla träbyggda småstaden
med välskötta lövträd var en angenäm
plats. Här låg båten väl vid en vänlig boj.
Språket lät mycket Sverige-svenskt, och
Stockholm låg bakom hörnet.
Att segla den allt prydligare och bättre
utrustade lilla skutan gav mig självkänsla
och säkerhet. Jag lyssnade till pratet kring
båten: Varifrån den hämtats? Var den
utrustats? Vems den kunde vara? Med
sina sjögående detaljer på däck – senast