Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

sade i skålen, och då tog den yra flickan
skålen och slog grisen i ryggen med den,
så att allt for i sanden. Och därifrån åto
sedan både barnen och grisen, och vidare
mat fingo de inte den dagen. Det var så
många gånger som de arma barnen voro
utan mat, men vad skulle modern göra.
Hon fick sin knappa mat, där hon var och
arbetade, och lite hjälp till bröd åt barnen,
men intet vidare heller, för den tiden betalades
inte så stora löner. Man fick vara
glad, om man fick mat och lite till kläder.
Sedan blev det ändå småningom bättre.
En gång då mamma satt och grät efter far,
trodde ryssarna, att hon var hungrig, och
kommo med stora knippen bröd. Och efter
freden började det bli allt drägligare,
om det ock var mycket fattigare och svårare
än nu för tiden. (Snappertuna)
637. Dragonen visar sig i dödsögonblicket.
Den som var dragon från Söders,
kom aldrig hem från kriget. Sista gången
han for ut, högg han med sabeln i takåsen.
Huggen synas ännu i gamla byggningen
på Söders torp, som nu användes till lider.
Den tiden fanns ingen bro vid Norrby, utan
man måste simma med hästen över vid
Strömmens torp och därifrån längs vägen
upp till Pärsö. Söder brukade också rida
där förbi Ströms, när han for och kom.
Och man berättar, att samma dag, som han
blev skjuten, hade det smällt liksom ett
skott på Ströms. Hans hustru hade tyckt,
att han kom ridande en morgon hem, och
sade åt barnen, att de skulle gå ut och taga
mot sin far och släppa in honom, men när
de gingo ut, var där ingen. Sedan kom det
bud, att han hade blivit skjuten, och det
hade hänt sig samtidigt som hustrun såg
honom på Söders. (Snappertuna)
639. Soldaten Knikt berättar. Min farfar
Knikt var ute i krig. Han berättade, att
ryssarna siktade så högt, att det inte tog,
men när svenskarna sköto, hade ryssarna
stulpit i stora hopar. Sedan när svenskarna
och ryska herrarna gjorde fred, voro de
ända uppe vid Torneå, och svenska kronan
bestod inte soldaterna tillbaka, utan
de fingo söka sig hem, bäst de kunde.
Knikt hade gått in på ett postkontor, och
då hade postmästarn frågat: ”Vet ni hur
långt ni har hem nu?” ”Nej”, sade farfar.
”Jo, ni har ett hundra tolv mil till Karis
postkontor”, sade postmästarn. En gång
under kriget kommo de över till en holme
om hösten, när isen börjat hålla, och så
gjorde de upp eld. Krigsprästen Strandberg
kom och värmde sig framför elden
och somnade, och pälsen började brinna.
Farfar såg det och väckte upp honom.
Soldaten Knikt kom hem från kriget,
och han brukade berätta allt möjligt om
det: hur de legat hak bergklackarna och
skjutit på ryssarna. Och tungan dallrade i
munnen på honom som asplövet, när han
talade. (Snappertuna)
87