Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

också på Karelska näset finns det likadana
fångläger som det här. Därifrån är det bara
några mil till en riksgräns. Har du sett den
gränsen? Jag har gjort det. En smal fåra
genom skogen. På bägge sidorna om den
står precis likadana granar och björkar.
Vinden susar obehindrat över den, markens
djur löper kors och tvärs igenom den,
de märker den inte ens. Men på andra sidan
den gränsen är allting tvärtom mot
här. Vad här är gott, det är där ont. Och nu,
just i detta ögonblick försiggår där borta
i ännu större skala samma hemska sorgespel
som här. Det flyter blod i strömmar.
Bara med den skillnaden, att där dödas de
som här får leva... (s 197)
Det relativistiska synsättet accentueras
genom motsättningen mellan den obefläckade
naturen och den av ideologi förbländade
och förråade människan.
Det ideologiska revisionsarbete som så
plågsamt och grundligt utförs i romanen
gör att den vid sidan av den Dostojevskijinfluerade
allmänfilosofiska diskussionen
om skuld och tro vore värd att uppmärksammas
mera ingående i relation till inbördeskriget
och dess följdverkningar.
Precis innan Bro får sin kommendering
till fånglägret på Sveaborg konstaterar
han: ”Nej, detta land var ännu fullt av fortsatta
lidanden, av outredda sammanhang,
av ouppgjorda räkningar!” (s 154) Utropstecknet
efter ”ouppgjorda räkningar”
verkar uppfordrande. Uppfordrande för
romanens huvudperson, uppfordrande för
de samtida läsarna och alltjämt uppfordrande
för oss dagens läsare. Det ideologiska
omprövningsarbete som utförs i En
man och hans samvete åskådliggör hur ett
traumatiskt år i en nations historia fortsätter
att svida och bränna.
Anna Bondestam och barnets
perspektiv
Efter ytterligare två krig blickar Anna Bondestam
tillbaka på det ruskiga året 1918,
kanhända tyngd av minnen frammanade
av händelserna under andra världskriget.
Hennes berättelse med den talande titeln
Klyftan utgavs år 1946. Romanen är speciellt
intressant genom det dubbla berättarperspektivet.
Mest iögonenfallande är att
kriget betraktas med ett barns ögon, den
tioåriga arbetarflickan Rut i Jakobstad. På
det viset får läsaren anledning att grubbla
över hur djupt och skakande ett inbördeskrig
är och hur skrämmande vardagen blir
då den för ett barn så alltigenom viktiga
grundtryggheten inte längre existerar. Det
finns en passus i början av berättelsen som
visar hur Rut som på barns vis låtit sig
lugnas och tröstas av sin mors röst plötsligt
en natt märker hur trött och ihålig den
rösten har blivit varpå Rut reflekterar:
”Begrep att mor i själva verket inte hade
någon tröst att ge, att hon inte själv trodde
på vad hon sade, att också hon var rädd.”
(s 10) Ur den insikten framväxer en skräck
som tilltar i styrka efterhand som de vuxnas
viskningar om mord och våldsdåd når
flickans öron.
I likhet med Sigrid Backmans tidigare
framförda uppfattning om bofinken som
står utanför alla sociala och politiska
maktkonstellationer blir naturen en styrkekälla
för den ångestfyllda flickan. Då
familjen flyttar till villan genast efter
skolavslutningen skildras Ruts sinnesstämning
i kontrast till den gångna vinterns
vånda:
När Rut satt på flyttlasset, som sakta
skumpade fram på den gropiga vägen,
tyckte hon att hon lämnade ett stort, ont
mörker bakom sig. Här ute var allting
123