Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

författaren ursprungligen hade tänkt ge
sin novell titeln ”Den förlorade sonen”
(Castrén s 242). Med siktet inställt på
frågan om novellens representativitet för
händelserna 1918 önskar jag lyfta fram
två omständigheter. För det första frågan
om skuld och för det andra frågan om inbördeskriget
som familjetragedi.
Berättelsen är rätt sparsam med detaljer
men lämnar inte läsaren i ovisshet ifråga
om Albins skuld. Han har fruktansvärda
brott på sitt samvete, framförallt genom
att han varit med om att brutalt skjuta
ner en godsägare och senare under kriget
gjort sig skyldig till stöld ur ett kassaskåp
i Viborg. Dessa illgärningar ställs i
Schildts novell i relief mot beskrivningen
av hur det kom sig att Albin gick med
bland de röda. Modern insinuerar att han
skulle ha blivit mednarrad av kamraterna
på den såg där han för tillfället arbetade,
men Albin viftar bort sådana funderingar
genom att replikera:
– Inte narrade de mig mera än vad jag
narrade dem. När man nu tänker tillbaks
på det, så vill huvet inte förslå till att begripa
hur det kunde gå så där hastigt. Det
kom vapen till sågen, en liten herraktig
karl från Helsingfors höll tal så att spottet
flög – och där var det... (s 339)
Utan att berättaren själv tar ställning pekar
han på hur Albin i ungdomligt oförstånd
utsätts för samverkande tillfälligheters
spel som bringar honom i fördärvet.
På den här punkten gör sig Schildt till en
allmänpsykologisk tröstare som visar att
mången sögs med i kampen utan någon
genomtänkt ideologisk övertygelse. En
liknande uppfattning om att vissa individer
oreflekterat sögs med i våldsvågen
kommer till uttryck i Marianne Alopaeusʼ
roman Mörkrets kärna (1965). Huvudpersonen
Miriam intresserar sig för familjens
öden under inbördeskriget och hennes farmor
besvarar barnbarnets fråga om varför
farbrodern blev mördad med att utbrista:
”Din farbror var en god människa, båda
mina söner har varit goda människor. Han
sörjde för dem och försökte ställa allt på
bästa sätt för dem och till tack mördade de
honom. De var stackars uppviglade och
vilseförda varelser, de förstod ingenting
– ” (s 104).
När det gäller frågan om inbördeskriget
som familjetragedi åskådliggör Schildt
verkningsfullt hur gränsen mellan de vita
och de röda bokstavligen kunde gå inom
en och samma familj. En sådan gränsdragning
ger ytterligare trovärdighet åt författarens
tes om agitationens nyckfullhet ifråga
om att hetsa upp äventyrslystna unga sinnen.
Det har på många håll omvittnats att
”Hemkomsten” är en ovanligt finstämd
studie i moderskärlekens psykologi, men
jag tror i likhet med Johan Bargum i en
analys av berättelsen i de finlandssvenska
författarnas litteraturhistoria, att det är
viktigare att notera att modern i själva verket
är en förlorare. Händelseförloppet ger i
all sin brutala tillspetsning inte någon plats
för moderskärleken och Bargum konstaterar
att Schildt utgående från sin förmåga
att identifiera sig med Prinsas Mari skapar
”en stor och gripande bild av en personlig
tragedi, som är djupt rotad i en nationell,
historisk tragedi”. (s 92) Novellen ”Hemkomsten”
är ett tidigt exempel på diktens
förmåga att på ett subtilt vis nalkas ett nationellt
trauma.
Sigrid Backman som tidsvittne
Bland dem som i sin berättarkonst starkt
influeras av inbördeskrigets händelser
märks också Sigrid Backman. Romanen
Ålandsjungfrun är till sitt innehåll en
119