Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

ler) med tyska spelmän, och de spelmän
som var ”undeutsch” (icke tyska) hänvisades
till förstäderna, likaså spelmän som
tillhörde ”Bergleute”, bergsfolket från
Polen. I Narva förde Tyska kyrkans musikanter
en framgångsrik kamp mot sina
svenska kolleger. En påminnelse om den
tyska musikens position i Lettland i senare
tid är, att Richard Wagner 1837–38
var operakapellmästare i Riga. Under
den stormiga återresan över Östersjön
fick han i hamnstaden Pillau idén till sin
opera Den flygande holländaren. Först i
slutet av 1800-talet började musiklivet i
Estland och Lettland få en märkbart nationell
touche.
Det har forskats en hel del i Medelhavskulturen,
i vad som är gemensamt för de
länder som omger Medelhavet, den zon
som ibland brukar kallas civilisationens
vagga, medan Östersjökulturen samtidigt
utpekas som det europeiska kulturområdets
yttersta periferi i norr. Vare därmed
hur som helst, frågan har ställts: finns det
en ”östersjömusik”? Alltså musikaliska
stildrag som är knutna till Mare Balticum,
själva havet? Någonting som vore gemensamt
för de folk eller för de statsbildningar
som kommit och gått? Finns det musik
som skulle förena t.ex. Kalmarunionen
och Tyska orden, eller i dag Finland,
Rysslands kustområden vid Östersjön (S:t
Petersburg, Kaliningrad), Estland, Lettland,
Litauen, Polen, Tyskland, Danmark
och Sverige? Under förreformatorisk tid
kan man peka på den gregorianska sången
som hördes i de flesta av områdets kyrkor,
men denna var ju av sydligare ursprung.
Och efter reformationen dominerade musik
av protestantisk typ i kyrkorna. Inte
heller denna var specifik för Östersjön.
Som vi vet nådde den protestantiska kyr-
26
komusiken sin högsta fulländning i Leipzig
genom kantor J. S. Bach.
Söker man efter en baltisk musik som
skiljer sig från allt annat går man nog bet,
oavsett tidsålder. Symptomatiskt är, att
man bland de närmare 20 000 konstmusikaliska
kompositioner från 1700-talet
till vår tid som förtecknats i Finland påträffar
bara en enda med titeln ”Itämeri”
respektive ”Östersjön”, nämligen en sång
av Sophie Lithenius, som numera är totalt
bortglömd. Östersjön besjungs också av
Jonatan från Föglö i fiskarvisan i Kung
Karls jakt, men så mycket mera hittar
vi inte. Utbytet förblir ungefär lika magert
om vi går till de övriga Östersjöländerna.
Mare Balticum som musikområde
sammanbinds däremot av många sådana
person- och andra kontakter som ges av
sjöförbindelserna. Låt mig här göra ett
litet urval.
Jören van Heyde var en av de tidigaste till
namnet kända musiker, som rörde sig från
plats till plats vid Östersjön. På 1530-talet
var han hovtrumpetare i Königsberg och
på 1540-talet trumpetare hos Christian
III, konung av Danmark. Under sin tid
i Köpenhamn sammanställde han några
notböcker, som upptar viktiga delar av
hovets musikrepertoar, till en del musik
som hade förmedlats norrut av en trumpetare,
som hade tillhört kejsar Maximilian
I:s hovkapell i Wien. Vi möter inte bara
musik av tidens ledande mellaneuropeiska
komponister såsom Isaac, Jannequin,
des Pres, Othmayr och Senfl. Dessutom
införde van Heyde i sina notböcker bl.a.
musik av den danske mästaren Jørgen Presten.
Från 1554 till 1582 var van Heyde
sedan ”andre man” i hovtrumpetarkåren i
Stockholm, som leddes av tysken Blasius
Fischer. De delar av notmaterialet som be-