Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

ten väster om Lövön. Som orsak uppgav
han, att kanonsluparna kunde grundskjuta
de svenska barkasserna: om angreppet på
Styrbjörn misslyckades. Saken var av vikt,
så att amiralen på däck till och med vände
sig till lotsen, som han väl kände från förra
krigsåren, och frågade: ”Tycker inte du
även så?” Vartill Larsson jakade. Med tre
barkasser rodde svenskarna till Styrbjörn.
En tapper och storväxt svensk officer, löjtnant
Drejer, var anförare på en av barkasserna.
De lyckades obemärkt i nattens mörker
komma fram till Styrbjörn, som låg för
ankar, ty man rodde sakta. Ingen fick vid
livsstraff hosta. När svenskarna lyckligen
kommit fram till Styrbjörn, kastade de upp
stormstegarna. Nu först märkte vakten ombord
faran och gjorde alarm. Ryssarna lågo
obeväpnade och sovo. En kanon hunno de
avfyra utan att skottet träffade. Ryssarna,
som trodde, att svenskarna kommo från
aktersidan, riktade nämligen kanonen åt
orätt håll. Svenskarna nedhöggo besättningen.
De ryska officerarna stucko ut sina
värjor genom kajutdörren och ville ge sig
fångna, men fingo ingen pardon. I mörkret
kommo många svenskar att växla hugg
med varandra. ”Är du svensk?” var lösen.
Den som inte svarade, hade hugg över
huvudet. Några fångar gjordes även, som
fastbundos vid relingen. När svenskarna
trodde, att de segrat, hurrade de och ämnade
lyfta ankar. Men de kunde inte bortföra
Styrbjörn, emedan det var fastkedjat
med kätting vid Hjelmar. När den ryska besättningen
på Hjelmar märkte, att svenskarna
voro ombord på Styrbjörn, började de
skjuta på dem. Dessa voro nu tvungna att
lämna Styrbjörn och ro bort. Oskadd kom
båtsmannen från Styrbjörn. Han var den
sista, som hoppade ner i barkassen.
Svenska soldater på barkassen hade
förut varit matroser på Styrbjörn. Därför
94
visste de var kronans kassaskåp stod och
fyllde sina fickor och strumpor med ryska
silverrublar, innan de lämnade fartyget.
När de kommo till Kasnäsby, visade en
av dem vad han hade i sin strumpa, som
han hade hängande på sin hals.
När detta företag misslyckats, begav sig
Drejer med barkassen till Skalderfjärden
och tog där av fienden en galeas. När de
svenska matroserna klättrade upp för att
komma ombord på det ryska skeppet,
föllo åtskilliga av dem huvudstupa ned
tillbaka i barkassen. Drejer ropade då till
dem: ”Känner ni inte krigsartiklarna? Upp
med musköterna!” De började nu skjuta,
och sedan stormade de och togo skeppet
samt förde bort det öster om Kasnäslandet.
Lots var Erik Larsson från Lövön. Drejer
lyfte värjan mot honom för att hugga till,
om han förde dem på grund. ”Jag är inte
rädd varken för din värja eller din sabel,
här är inte kronans farvatten. Jag gör efter
bästa förstånd och efter min ed”, sade
lotsen. ”Gör så”, svarade Drejer. Larsson
gjorde det och förde skeppet till Jungfru-