Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

Ivar gjorde aldrig stort väsen av sig.
En av de första rollerna var pojken Peter
i Anne Franks dagbok. Ivars kurskamrat
och dåvarande chefen för Skolteatern
Kristin Olsoni konstaterar att under långa
turnéer kan man bli trött och irriterad, men
Ivar var ett verkligt glädjepiller. ”Han fick
oss alla på gott humör igen”.
”Jag älskar att spela för barn, de är ärliga
och samtidigt krävande, det är svårt,
man lär sig mycket. De är värda en fullgod
teater”, säger Ivar i en intervju. För att i
nästa stund ta udden av uttalandet med påståendet
att han inte tycker om barn. Inte
bli för snäll! Ivar i ett nötskal.
På 60-talet stod vi tillsammans på scen
som Lee Harvey Osvald och hans ryska
hustru i en pjäs om Kennedymordet.
Gästspel på Lillan var säkert en vitamininjektion,
gjorde att många fick upp ögonen
för honom. Roller i radio och tv. Pontus
Dammert, tidigare producent på FST,
nämner titelrollen i Trollkarlen från Oz
och en roll i Prima Vera skriven för Ivar.
Firs i Körsbärsträdgården på Svenska
Teatern kände Ivar varmt för. Det gjorde
även publiken och recensenterna. En fin
rollprestation. En het sommar tillbringade
Ivar med Viirus som Kvitten i En midsommarnattsdröm.
Själv önskade Ivar sig en roll där han får
vara riktigt elak. ”Som t.ex. i Stilla natt,
där jag var en ettrig gubbe, så roligt har
jag inte haft på länge. Skådespelare vill
gärna göra svarta och dystra roller, jag har
redan fått dö fyra gånger på scen.”
Ivar hade ett superbt minne. Han var
också en ivrig försvarare av svenska språket,
han kunde bli rosenrasande om man
”blandade”, sade ”glada vappen” eller
”kännykkä”.
En spårvagnsolycka för några år sedan
förändrade Ivars liv och han hämtade sig
aldrig riktigt från den. Ivars sista pjäs blev
Fadren av Strindberg på Miniscenen, där
han gjorde läkaren. En nära och trogen
vän Lena Labart stödde honom ända till
slutet. De hade samma sorts humor, skrattade
mycket, reste och firade födelsedagar
tillsammans – 40/60 och 50/70.
Ivar, jag hade tänkt fria till dig den 29:e
februari, men jag hann inte. Bara för att
pigga upp oss lite. För guvet hur det hade
sett ut om fyra år. Du hade inte behövt
köpa klänningstyg, vad skulle jag med ett
sådant till?
Återigen slås jag av tanken: tala, lyssna,
bry dig om, man vet aldrig när det är för
sent. Ivar, vi saknar dig.
BERIT LUNDELL
samt andra vänner
151