Svenska folkskolans vänner SFV-kalendern Årgång 122

därför lät vi bli att betala så att du skulle
bli tvungen att ta kontakt. Vi vill nämligen
anställa dig”, sade Berg.
Tom Vuori hann uppleva de sista åren
med Nya Pressen innan den lades ner
1974. Som de flesta andra journalister på
NP flyttade han till Hufvudstadsbladet
och arbetade i många år som reporter och
på utrikesredaktionen. Världen blev hans
arbetsfält. Ju längre bort och ju omöjligare
ett uppdrag var, desto ivrigare var
Tjommen att komma ut.
Han vandrade i bergen med muslimsk
gerilla i Afghanistan, han bodde med tamilgerillan
på Sri Lanka, hans taxi blev
beskjuten i Libanon och de bedjande
männen såg snett på honom i en moské i
Bagdad – – Tjommen luktade whisky.
Hemma igen, när äventyren skulle omvandlas
till text, genomgick hans reportage
varje gång svåra födslovåndor. Vart
han än gick bar han med sig rutigt papper,
blyertspenna och radergummi. Ingressen
skrevs om hundra-, om inte tusentals
gånger. Dagarna gick och högen med refuserade
förslag bara växte.
När ingressen till slut satt som den
skulle tog resten av reportaget inte lång
tid att skriva. Felet var att Tjommen inte
alla gånger lyckades formulera en ingress
som han ansåg att dög. Det var bara kvalitet
som gällde. Texter skulle vara genomtänkta,
välformulerade, en läsupplevelse.
Vuori levde upp när det hände stora
saker, då arbetade han dygnet runt. Sin
intensivaste period hade han våren 1982
då han i sex veckor dagligen rapporterade
om Falklandskriget från London.
I slutet av 1980-talet blev Tom Vuori
först nattchef, sedan nyhetschef. Hans period
i ledningen för nyhetsarbetet på nittiotalet
är fortfarande legendomspunnen i
Husis korridor. Det jobb som i dag hand-
162
has av 3–4 chefer skötte han ensam. Han
bar ständigt på en inköpskorg av plast full
av tidningar, urklipp, brev, tips och uppslag
som han bearbetade och delade ut.
Dygnet runt ledde han tidningen. På
kvällarna gick reportrarnas telefoner heta
när Vuori gav direktiv om nästa dags arbete.
Det hårda arbetstempot dygnet runt
krävde sitt. Tjommen sparade inte på sig
själv när det gällde arbete, eller avkoppling
efter jobbet.
Under 35 år på Nya Pressen och Hufvudstadsbladet
profilerade sig Tom Vuori
som en av de riktigt stora publicisterna i
Svenskfinland. I sina bästa stunder hade
han ett flyt i sina reportage och en briljans
i formuleringarna som står sig väl i vilken
internationell jämförelse som helst. Detta
i kombination med ett sällsynt snabbt
sinne för nyheter gjorde honom till den
stora journalist han var.
Minnet av Tom Vuori förpliktar dagens
journalistgeneration, medielärare och
tidningschefer att inte nöja sig med det
jämntjocka, bekväma och enkla utan inse
att man ibland måste sikta på stjärnorna
för att uppnå det som är extra och speciellt,
det som man minns och talar om efter
att ha lagt tidningen ifrån sig. Även om
det ibland tar tid och kostar.
Kanske finns det en liten möjlighet att
Tom Vuori nu hamnat på samma ställe
som Ernest Hemingway. I så fall ger det
oss som i dag så mycket saknar Tjommen
lite tröst att han äntligen funnit sin gelike
att diskutera ingresser med.
STAFFAN BRUUN