Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

någon hund, som sprang omkring och kunde kissa i hennes
rabatter. Det var ett konstigt argument, tyckte jag. Varje sommarmorgon
hade jag kunnat se hur mamma själv kommit ner
från sovrummet i tofflor och morgonrock med sin pisspotta i
handen. Sedan hade hon gått runt huset till floxrabatten under
balkongen och hällt ut innehållet i pottan på blommorna.
Långt upp i vuxen ålder har jag därför tyckt att floxblommor
luktar piss.
Den hund, som bodde närmast prästgården, var Soffi. Det
var en gammal vresig tik av blandras med tovig päls. Den
luktade illa, särskilt ur munnen. Men det var ändå en hund.
Soffi stod bunden vid en hundkoja utanför stugan hos Albert
i Hede. Albert var också en vresig man med tovigt hår. Han
var halt efter en olycka med en skenande häst och bar alltid
på en stor krycka.
Under mitt första sommarlov från skolan hände det ibland,
att jag gav mig iväg till Hede för att hälsa på Soffi. Jag var litet
rädd för Albert, som ibland hötte hotfullt med kryckan åt
mig. Det var ju mest på skoj, men jag visste inte riktigt, om
jag skulle våga gå fram till stugan eller inte. Men lusten att få
klappa Soffi blev för stark. Jag brukade sätta mig bredvid Soffi,
som låg utsträckt på backen utanför hundkojan. Där satt jag
länge och smekte hennes toviga päls och viskade kärleksfulla
ord till henne. Hon rörde sig inte ofta, men någon gång kunde
hon vända nosen mot mig och slicka mig på handen. Jag tog
det som ett tecken på att Soffi tyckte mycket om mig. Och att
känna mig omtyckt var vad jag behövde.
En dag, när jag knallat iväg till Hede, fann jag inte Soffi vid
hundkojan. När jag frågade Albert var Soffi var, svarade denne
kort, att hon fanns bakom ladugården. Jag gick dit för att se
efter. Och där låg hon. Utslängd på gödselstacken med halva
huvudet bortskjutet. Chockad och bedrövad gick jag gråtande
10