Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

traditionsrik skola, där jag ju hade gått som elev på den ettåriga
fackkursen. Rektorn var en man av den gamla stammen.
Han var lika stel och stram i sin hållning som i sitt språk. Han
hade varit lektor i engelska språket och var gift med en engelska,
som inte kunde tala svenska, trots att hon bott tjugu
år i Sverige. Hon kom att bli en av anledningarna till att jag
hamnade i viss onåd hos min rektor.
Rektorns fru anlitades som skrivningsvakt under studentskrivningarna
på våren. Hon tog sina engelska rutiner
med sig in i skrivsalen. Vid ett visst klockslag reste hon på
sig och gick ut, eftersom det var dags att dricka te. Eleverna
lämnades ensamma. När jag en dag kom in litet i förtid för
att avlösa skrivningsvakten, fann jag att samarbetet mellan
eleverna var i full gång. Eftersom provet gällde mycket fuskkänsliga
ämnen som bokföring och kalkylering, fann jag mig
föranlåten att rapportera det inträffade till rektorn. Rektorn
blev irriterad. Hans ställning i äktenskapet var inte av sådan
art, att han vågade förebrå sin hustru. Till många elevers
glädje kunde därför deras samarbete på skrivningarna fortsätta
ännu en tid.
När jag skulle börja min anställning på skolan blev jag
informerad om hur jag skulle tilltala eleverna. Jag fick till en
början undervisa mest på fackkursen för studenter. Där skulle
jag använda tilltalet herr och fröken, följt av efternamn. Själv
skulle jag tilltalas magistern. Eftersom jag då var 27 år och
flertalet studenter över 20 år, fann jag det svårt, för att inte
säga omöjligt, att använda dessa stela tilltalsformer. Jag införde
därför snart en dureform i klasserna.
Jag frågade också vaktmästaren om jag fick säga du till
honom. Denne tilltalades annars alltid herr Stålklint. Det
märkliga inträffade, att denne kärve och ytterst plikttrogne
75