Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

hela vägen hem. Synen av den ihjälskjutna Soffi förföljde mig
länge efteråt.
Hedenstorp heter en bondgård i närheten av prästgården.
Där brukade min familj köpa mjölk och ägg. När vi skulle ha
fint främmande på middag, brukade mamma också beställa
ett par hönor av Edit i Hedenstorp. Då fick jag springa dit och
hämta hönorna. Men det var inte bara att hämta. Först fick
jag springa ikapp och fånga den höna, som Edit pekade på.
Den kacklade och skrek, när jag lämnade över den till Edit.
Det var som om den visste, vad som skulle hända. Edit tog
den med ett stadigt grepp om vingarna och gick till huggkubben
på vedbacken. Där höll hon ner hönan, tog tag i yxan och
högg huvudet av den. Blodet sprutade i en stråle ur halsen.
När hon släppte taget om hönan, så flaxade denna iväg många
meter, innan den insåg, att den inte hade något huvud och
dog.
Den första gången jag var med om detta blev jag alldeles
skräckslagen. Det var så hemskt att se blodet och hönan som
flaxade iväg. Jag tyckte väldigt synd om den. Och jag kände
mig skyldig också. Det var ju jag som hade fångat in hönan,
när hon fridfullt gick omkring och pickade sädeskorn på ladugårdsbacken.
Jag funderade också över hur långt jag själv
skulle kunna springa utan huvud. Men så småningom vande
jag mig och till slut tyckte jag till och med att det var spännande
och roligt att titta på. Jag kom långt senare att tänka
på detta, när jag hörde talas om soldater, som dödat fiender i
krig. Hur de berättade om hur svårt det varit den första gången
de dödade någon, men att det sedan blev lättare och lättare
för varje gång. Känslorna trubbades av ju fler de dödade. De
förhärdade sig. Den empati vi kan känna för ett enskilt offer
räcker inte till för hur många offer som helst.
11