Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

veta, att Leif då varit alldeles blå i ansiktet. Jag är glad att
jag inte fick se Leif sådan. Än idag kan jag fortfarande utan
svårighet framkalla bilden av den glada Leif med de glittrande
ögonen.
126
Att sparka boll var det roligaste jag visste. Problemet för
mig var, att det inte fanns någon där hemma, som ville sparka
boll med mig. Varken syskonen eller de två andra pojkarna i
min klass på landet ville spela fotboll. Så jag ställde mig framför
en brant bergvägg i trädgården och sparkade till bollen,
så att den studsade tillbaka. Jag lekte att jag var Zamora,
världens då bäste målvakt, när jag kastade mig och klistrade
bollen. Men det var svårt att lura mig själv, så att jag inte i
förväg visste var bollen skulle komma.
När jag kommit till Uddevalla, gick jag tillsammans med
några kamrater upp till Rimnersvallen för att spela fotboll.
Där tränade Kamraternas pojklag två gånger i veckan under
ledning av en gammal landslagsspelare, som hette Mårtensson.
Vi pojkar såg upp till honom, som till ett högre väsen.
Jag tyckte det var underbart att få vara med på hans träningspass.
Men glädjen blev kortvarig. Tredje gången jag var där, så
blev jag hemskickad av Mårtensson. Jag hade stadiga läderskor
med metallstift under och tåskydd av stål. Om jag hade
på mig dem när vi spelade, gjorde det för ont i de fötter, som
jag råkade träffa. Om jag spelade barfota gjorde det för ont i
mina egna fötter. Jag hade fått köpa gymnastikskor att ha i
skolgymnastiken. Dem fick jag inte ha utomhus. Och jag ville
inte be pappa om pengar till ett par gymnastikskor till. Pappa
såg alltid så ledsen och bekymrad ut, när jag bad honom om
pengar.