Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Jag tänker på det faktum att vi bara äger ett liv. Det är bittert
att tänka på, att många människor aldrig får en chans att
uppleva det rika, som livet kan ge. Då och då kommer jag i
tankarna tillbaka till lille Sven, som aldrig fick växa upp och
ta del av livets glädjeämnen. Tyvärr finns det nu många barn
i världen, som liksom lille Sven aldrig får ta del av livets goda.
De drabbas av hänsynslösa krig, svältkatastrofer och epidemier.
Själv sitter jag bara bredvid på åskådarplats och följer
eländet i min teveapparat. Ibland känner jag detta så tungt,
att jag varken orkar se eller läsa om hur barn far illa i världen.
Någon gång kan jag känna en viss ängslan. Jag vet ju att
slutet kommer förr eller senare. Frågan var bara på vilket
sätt. Inte så att jag känner någon större ångest inför detta.
Inte heller är det något, som jag dagligen går och tänker på.
Men då och då dyker tankarna upp. Det jag hoppas på är ett
slut utan ångest och smärta. Själva slutet är jag inte rädd för.
En gammal distriktsläkare, som suttit vid många dödsbäddar,
berättade för mig att slutet vanligtvis var helt odramatiskt.
De flesta sjunker bara sakta in i den eviga sömnen. Det jag
kan vara rädd för är om jag under lång tid blir liggande som
ett paket på långvården, utan att kunna klara mig med hygien
och annat. Sådana tankar kan sätta skräck i mig.
Jag tänker ibland på det slut, som människor i min bekantskapskrets
fick. Nära vår stuga på landet bodde Evald. Det var
en man, som kunde det mesta. Han hade haft ett åkeri, varit
yrkesfiskare, busschaufför, trädgårdsmästare, biodlare, snickare
och mjölnare bland mycket annat. Han var alltid hjälpsam,
aktiv och glad. Strax innan han skulle fylla 85 år, visade han
för första gången för mig, att han var ledsen. Han skulle lägga
om stenläggningen på en trädgårdsgång. Men han orkade inte
175