Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

I närheten av prästgården växte inga blåbär. Men i skogen
på andra sidan sjön fanns det gott om bär. Den sylt och
den saft vi själva lagade till blev till en viktig del i familjens
försörjning. Så varje sommar rodde pappa över sjön med alla
hemmavarande barn för att plocka blåbär. Båten var en liten
rank, flatbottnad eka. Om det gick vågor på sjön, vågade vi
inte ta båten. Det hände, att hela familjen fick gå runt sjön på
hemvägen, när blåsten hade tagit i medan vi plockade bären.
Efter en lång dag i skogen var det nog så jobbigt att traska
den dryga halvmilen runt sjön med spannarna fulla med bär.
Men det var inte blåsten, som jag var mest rädd för under
utflykten till blåbärsskogen. Det var vad pappa hade med sig
i en liten väska. Saken var den att pappa hade stor respekt
för huggormar. Vi hade visserligen aldrig sett någon orm
under utflykterna. Men han hade ändå alltid beväpnat sig
med några rekordfemmans rakblad och en flaska ammoniak
för den händelse, att någon skulle bli ormbiten. Jag var inte
särskilt rädd för att bli biten av någon orm. Men jag var varje
gång livrädd för att pappa skulle gå lös på mig med rakbladet
och ammoniakflaskan. Jag bad därför en tyst bön till Gud
att pappa inte skulle behöva använda rakbladen och ammoniaken,
åtminstone inte på mig. Ibland kunde jag dock gärna
ha sett att detta drabbade min syster Gerd, som jag ofta var
avundsjuk och arg på.
Jag tyckte mycket om Lydia. Hon var alltid glad och snäll
mot mig. Och jag tyckte också att hon var väldigt söt. Jag ville
helst ha Lydia för mig själv. Därför blev jag sur och förtretad
på de unga män, som ibland dök upp för att sällskapa med
33