Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

på berget ovanför staden. Där trängdes fattiga människor i en
kåkstad, uppbyggd av kartonger och korrugerad plåt och utan
sanitära bekvämligheter. Vatten fick bäras långa vägar. Bland
dessa människor hade fastern funnit en handfull proselyter,
som i utbyte mot pengar och nyttigheter lät sig omvändas till
protestantismen. Det var första gången som vi såg en sådan
fattigslum.
När vår reskassa började tryta, åkte vi raka vägen hemåt.
Vi tog en omväg runt Paris men gjorde en anhalt för att se
världsutställningen i Bryssel. De sista dagarna på färden öste
regnet ner. En värdshusvärd i Holland förbarmade sig över
oss, när vi kom dit, våta som dränkta katter. Han serverade
oss stora muggar med te och mycket rom. Dessa muggar gjorde
underverk och vi kände oss som människor igen.
Några år senare gjorde vi en semesterresa till Turkiet. Vi
flög till Alanya och stannade där en vecka och badade i Medelhavet.
Sedan gjorde vi en bussresa längs västkusten upp till
Istanbul. Under denna resa fick jag vara med om en märklig
upplevelse. Vi övernattade i Pamukale, en turistanläggning,
som låg på kritvita klippor och var känd för sina varma källbad.
Vid den bassäng som vi badade i fanns en inskription,
som talade om, att just där hade filosofen Epiktetos badat.
Denne Epiktetos hade länge varit en av mina husgudar. Bland
många tänkvärda förmaningar i Epiktetos skrifter fanns
också en, som handlade om en badanläggning. Den löd ungefär
så här: ”Om du förargar dig över att människorna skriker
och plaskar och skvätter vatten på dig i badhuset, då brister
du i vishet. Du borde veta, att ett badhus är en sådan plats,
där människor skriker och plaskar och skvätter vatten. Om
du beger dig dit har du dig själv att skylla.”
111