Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

och störa mig där. Ett år föråt jag mig där på mockatårta så
allvarligt, att jag senare i livet mår illa bara jag ser en sådan
tårta.
När jag blivit alltför gottsugen hade jag ibland smugit mig
in i köket och knyckt en näve sockerbitar att festa på. En kväll
fick jag höra hur pappa talade med Lydia om någon, som hade
dött. Jag hörde hur pappa sade: ”Stackars människan, att hon
hade så svår sockersjuka, det hade jag inte en aning om.” Jag
blev alldeles stel i kroppen, när jag hörde det. Detta hände
bara några dagar efter det att jag förätit mig på mockatårtan.
Jag blev säker på att jag skulle dö. Så mycket socker som
jag hade ätit. Och jag ville inte oroa snälla pappa med detta.
Och stränga mamma vågade jag inte berätta det för. Jag hade
ju olovandes stulit sockret och tårtbitarna. Det var ju en synd
att stjäla. I min aftonbön bad jag Gud förlåta mig att jag stulit.
Men jag kände mig inte säker på att bönen räckte för att
rädda mig.
Jag hade hört Lydia säga att synden straffade sig själv. I
flera dar var jag som sjuk av oro för det som väntade mig. Så
småningom tog jag dock mod till mig och berättade för Lydia
vad som hänt. Hon bara kramade om mig och skrattade och
sade, att det inte var någon risk att jag skulle få sockersjuka.
Hon tröstade mig med, att man faktiskt inte kunde få sockersjuka
genom att äta socker. Det lilla socker, som jag hade ätit
var i alla fall helt ofarligt. Men hon försökte låta litet sträng,
när hon sade, att det nog var bäst att jag för säkerhets skull
inte knyckte något socker eller några tårtbitar mera.
30