Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

var så kelig och full av liv bara för några dar sedan, nu låg
där i jorden, stilla och kall. Men jag hade ju Jack att trösta
mig med. Men Jack var inte alls lika sällskaplig som Diana.
Han försökte fly undan så fort jag ville kela med honom.
Detta kom också att bli hans död. En dag, när mamma inte
var hemma, hade jag tagit ut hagen med Jack på gräsmattan
framför huset. Rätt vad det var hade Jack pilat iväg mot ett
snår med snöbärsbuskar. Där försvann han och jag hittade
honom aldrig mer. Många gånger kom jag sedan att fantisera
över vad som hänt Jack. Om räven hade tagit honom och hur
det hade gått till. Men jag sörjde aldrig Jack lika mycket som
jag sörjt Diana.
16
Under mitt första sommarlov stod jag en dag vid vinbärsbuskarna
utanför huset och stoppade i mig några bär, som
verkade någorlunda mogna. De svarta vinbären tyckte jag
smakade konstigt, de röda var i suraste laget men de vita
var jättegoda. Som jag stod där kom Gullpotta inrusande
på gårdsplanen och skrek, att han ville låna telefonen. Han
rusade fram till väggtelefonen i pappas arbetsrum, drog på
veven och skrek upprört i telefonen. Han måste fort få tala
med veterinären i Färgelanda.
Jag fick snart veta vad som hänt. Vid dörren till ladugården
intill prästgården stod Östen, ladugårdskarlen, och försökte
släpa in en oformligt tjock kossa. Inne i ladugården stod det
redan tre kor med svullna magar och råmade. På klöverängen
bakom ladugården låg tre andra kor med benen i vädret. Deras
magar var fruktansvärt uppsvällda. Trots att jag kände
alla korna i ladugården kunde jag inte känna igen dem.