Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

ett stort djur. Men det kunde jag ju inte ångra. Mamma skulle
kanske bli så där glad en gång till, hoppades jag. Men det blev
hon inte. I alla fall visade hon det inte. Hon låg på sängen i
sitt rum och hade ont i huvudet och ville inte bli störd, när jag
kom hem med gäddan.
När jag tröttnat på att ro drag, satte jag mig ofta på en sten
nedanför vattenfallet vid kvarnen och metade. Ibland fick jag
några abborrar, som jag tog hem, så att Lydia kunde steka
dem. Det läskiga med abborrarna var att de var för små för
att smälla i huvudet med ett vedträ. Så jag hade lärt mig av de
stora pojkarna att vrida nacken av dem. Det krasade otrevligt,
när jag gjorde det och jag var ganska säker på att det gjorde
ont på abborren. Men jag vande mig vid att inte tänka på det.
Litet senare lärde jag mig att lägga ålrev. Först fick jag
gräva upp maskar intill gödselstacken bakom ladugården
och trä dem på krokar Även då hade jag dåligt samvete till en
början. Jag tänkte mig hur det skulle vara om en jätte kom
och trädde en krok tvärsigenom mig. Men de tankarna slog
jag också bort så småningom. Jag lyckades få en och annan
ål, som jag sålde till den nye handelsmannen Zackrisson för
några strutar karameller.
Jag sökte mig ofta ner till kvarnen, när jag kände mig ensam.
Dit kom det hästskjutsar från hela socknen med säckar
fulla av spannmål, som skulle malas till mjöl. Det var alltid liv
och rörelse där. Det mullrade om kvarnarna och rasslade av
kedjor, som hissade spannmålssäckarna upp till övervåningen
och det rök mjöldamm överallt. Karlarna, som väntade på sitt
mjöl, satt och snusade och drack pilsner och pratade. Jag kunde
där få höra berättas om det senaste slagsmålet vid dansen
19