Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

En dag skulle pappa gå och besöka Maja i Månserud, som
brukade sitta närmast apatisk och gunga fram och tillbaka.
Landsvägen till Månserud var dubbelt så lång som stigen genom
skogen. Så han tog genvägen. I en skogsdunge på hans
väg gick några kvigor och betade. I vanliga fall var de lugna och
vänligt sinnade. Men denna dag var en av kvigorna brunstig
och på vresigt humör. Kvigan jagade pappa framför sig, så att
han fick fly över ett taggtrådsstängsel. Det bar sig inte bättre
än att han stack sig på en rostig tagg, som trängde långt in i
ena handflatan.
Pappa, vars far hade varit läkare, visste att sådana sår
kunde leda till blodförgiftning. Och blodförgiftning var något
mycket allvarligt på den tid, då det inte fanns antibiotika. Så
pappa ringde till handelsman Larsson, som ägde den Chevrolet,
som fungerade som traktens taxibil. Pappa måste omedelbart
få komma iväg till sjukstugan i Högsäter. Att pappa
beställde bil var något mycket ovanligt. Jag förstod också av
de upprörda rösterna, att det var något mycket farligt, som
pappa hade råkat ut för. Något som han kunde dö av. Och
hur skulle det gå för mig då? Jag blev livrädd, när jag tänkte
på det. Jag grät och darrade av ängslan och bad till Gud, att
pappa inte skulle dö. Pappa dog inte heller. Han fick bara gå
med den omplåstrade handen i band någon vecka. Om hans
tillfrisknande berodde på att jag hade bett en bön för honom,
kunde jag ju inte veta. Men jag hoppades att det kanske var
så.
Det fanns gott om originella människor i socknen. Ett av
originalen bodde på ålderdomshemmet och hette David. Fast
han kallades bara för Uff, eftersom han med jämna mellanrum
utstötte detta läte, när han gick. Uff hade till vana att gå
37