Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

mycket ledig tid. I min klass gick två andra pojkar, men ingen
av dem ville sparka boll. Jag hade just inga lekkamrater och
mina syskon var för gamla för att vilja leka med mig. Det var
ont om det mesta under krigsåren. Jag kunde varken se på
teveprogram eller spela datorspel eller lyssna på popmusik
eller skicka sms till någon, för det fanns varken teve, datorer,
freestyleapparater eller mobiler på den tiden. Familjen hade
ingen bil, men det fanns två damcyklar. Jag fick använda en
av cyklarna. Den var dock jobbig att trampa på, för jag nådde
inte upp till sadeln.
Så kom det sig, att jag tillbringade det mesta av min fritid
nere vid ån. Jag metade, jag lade ålrevar och jag rodde drag.
En gång hade jag lyckats få upp en fin gädda. När jag kom hem
med den hade mamma blivit så glad, att hon hade kramat om
mig. Detta hände inte ofta. Så när jag sedan rodde där fram
och tillbaka i ån, så var det nog mest för att jag hoppades att
kunna göra mamma så där glad igen. Men för det mesta fick
jag ro timme efter timme utan att få napp. Fick jag napp, så
var det vanligen bottennapp. Jag tyckte ofta det var tröstlöst
tråkigt att ro där fram och tillbaka mellan kvarnen och sjön.
Men jag ville inte ge upp hoppet. Hoppet om den stora gäddan.
Det hände en gång att en jättestor gädda nappade och att
jag lyckades lyfta upp den i båten. Men gäddan gav sig inte
godvilligt, utan den sprätte och hoppade, som om den ville
tillbaka i sjön igen. Vilket den givetvis ville, om nu gäddor
har någon vilja. Jag var tvungen att slå den i huvudet med ett
vedträ, som jag alltid hade med i båten. Efter några slag låg
gäddan still. Men den låg och kippade efter vatten med gälarna,
som rörde sig ut och in. Jag tänkte på om gäddan hade
ont där den låg och kämpade. Jag var alldeles darrig efter
spänningen och kampen med gäddan. Jag hade tagit livet av
18