Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

kätten fanns det två grisar. Jag brukade ibland gå in och
klappa kalvarna. Jag lät dem suga på min framsträckta hand.
Deras tunga kändes så skönt sträv mot handen. Men jag skulle
aldrig våga låta grisarna suga på min hand, för de hade tänder
i överkäken också, och jag ville inte bli av med några fingrar.
Men grisarna kom ändå alltid fram mot mig, när jag kom. Så
ibland klappade jag dem också.
En dag berättade Lydia för mamma, att lagårdskarlen
Östen skulle slakta den ena grisen. Om dom passade på,
skulle de kunna köpa en fin julskinka. Slakten skulle ske på
ladugårdsbacken, där det redan stod ett stort bykkar. Under
bykkaret brann det några vedträn. Mamma sade till Lydia, att
jag absolut inte skulle få se på, när grisen slaktades. Och visst,
det skulle Lydia se till. Men jag hörde detta och insåg, att det
var något spännande, som skulle hända. Något sådant ville
jag inte missa. Jag gömde mig och så småningom lyckades jag
smita iväg bort till vedboden. Därinne kunde jag stå och se
vad som hände på ladugårdsbacken genom en glipa mellan
två bräder i väggen.
Då fick jag höra hur grisen skrek. Och skrek. Det var som
om den anade, vad som skulle hända. Så fick jag se Östen och
en annan karl släpa och dra ut grisen genom ladugårdsdörren.
De hade bundit ett rep runt kroppen på grisen alldeles bakom
frambenen. Själva höll de i andra ändan på repet och drog allt
vad de kunde. Grisen var inte alls samarbetsvillig, utan den
strävade emot allt vad den orkade. När den kommit en bit ut
på ladugårdsbacken, tog den andra karlen en slägga och höjde
den över huvudet. Då blundade jag. Det hördes ett smackande
ljud. När jag såg upp, fick jag se hur grisen låg på marken.
Karlarna band ihop bakbenen på den och hängde den upp och
ner på en stor krok på ladugårdsväggen. Då kvicknade den till
litet och sprattlade och utstötte ett halvkvävt skri. Karlarna
25