Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Några år senare hade jag fått ett par riktiga fotbollsskor av
min bror Bosse. Jag spelade då med i pojklaget Stuveryrs IK
hemma i Dalsland. Min bäste vän där hette Tore. På sommarlovet
och under helgerna cyklade jag ofta de fyra kilometrarna
hem till Tore. Tore prenumererade på Rekordmagasinet, så vi
låg ofta tillsammans i lillstugan där och läste och pratade om
de stora idrottsstjärnorna.
Tores äldre bror Sten var en av stjärnorna i Stuveryrs A-lag.
Han var alltid bussig mot oss och gav oss ibland pengar till godis.
Under ett träningspass på fotbollsplanen så segnade Sten
plötsligt ner. Han hade fått hjärtslag och dog omedelbart.
Han bars hem och lades så småningom i en kista i Lillstugan,
där alla kunde ta farväl av honom. Det var första gången jag
såg en död människa. Det kändes så tomt och overkligt att se
honom ligga där och veta, att han aldrig mer skulle skratta
och skoja med oss.
Sorgen och saknaden efter Sten var omätlig. Föräldrarna
var sjukliga och Sten var den, som gjort det mesta av arbetet
på gården. Nu fick Tore bära en stor del av det ansvaret. Själv
hjälpte jag till så ofta jag kunde. Jag lärde mig både mjölka
korna och mocka efter dom den sommaren.
I det militära utbildades jag till pjäs-och motorunderofficer.
Det hände att vi gav oss iväg på manövrar till skjutfält långt
ifrån regementet i Göteborg. En av dessa manövrar förlades
till Villingsberg i Närke. För att ta oss dit åkte vi i traktorkolonner.
Varje traktor hade bakom sig en släpvagn med bänkar,
där det fanns plats för åtta soldater. Bak varje släpvagn fästes
en stor haubits, en sorts kanon, som rullade på två stora hjul.
127