Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Ibland kunde det hända att pappa var på gott humör. Då
kunde han öppna karamellfabriken. Det gick till så, att han
smälte sockerbitar med ett brinnande stearinljus, så att det
droppade ner små bruna pärlor av smält socker på bladet av
en bordskniv. Dem fick jag stoppa i munnen, när dom svalnat.
Då var det fest. Något annat godis såg jag bara till när det var
jul eller min födelsedag.
Som jag satt där och hade det tråkigt, så hände det plötsligt
något. Lydia kom inrusande i pappas arbetsrum Hon
snyftade och grät och såg konstig ut. Pappa kom sig bara för
att upprepa ” ja, men snälla, snälla ,snälla vad är det frågan
om?” Till slut ulkade hon bara fram orden ”lille Sven”.
Intill prästgården låg ett något förfallet tvåvåningshus,
där en gång arrendatorn till prästgårdens jordbruk bott. Nu
bodde familjen Abrahamsson där. Mannen arbetade som statare
under Ellenö herrgård. Familjen hade många barn. Det
yngsta av barnen hette Sven. Han var lika gammal som jag,
men vi lekte just aldrig med varandra.
Mamma hade sagt till mig att jag inte fick gå över landsvägen,
som låg mellan de två husen. Förbudet kunde knappast
bero på trafiken. På den tiden var det nästan bara hästskjutsar,
som trafikerade vägen. Trots förbudet hade Lydia låtit mig
gå över till Abrahamssons några gånger, när mamma inte var
hemma. Lydia bakade brödlimpor. Men Karin Abrahamsson
gräddade brödkakor på brödspade i en stor ugn. Jag tyckte att
brödkakorna var mycket godare, så jag fick gå över ibland och
byta limpor mot brödkakor. När jag var där, kunde jag se hur
fattigt man hade det med sådant som möbler och kläder. Jag
tänkte väl inte så mycket på det orättvisa med detta då. Men
när jag i tonåren kom att läsa Ivar Lo Johanssons böcker om
statarnas liv, mindes jag vad jag sett.
6