Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

att klaga på, om det inte varit för ensamheten. Alla andra på
hotellet hade kommit dit med familjer eller vänner. Var jag än
satte mig, så kände jag mig som femte hjulet under vagnen.
Enda undantaget var en ensam alkoholist från Uddevalla.
Han hade kommit dit för att avverka en av sina treveckorsperioder
på billigast möjliga sätt. Han kom att hänga sig på
mig. På så sätt fick vi sällskap i ensamheten. Han var ganska
trevlig att prata med den första stunden på morgonen. Sedan
sänkte sig dimman. Jag kände mig förpliktigad att se till, att
han kom in i bussen efter våra utfärder. Att han kom upp på
benen, när han ramlat. Att han kom in i rätt rum efter kvällsmaten.
Jag kände mig som barnpassare och fann det hela
rätt påfrestande. Eftersom jag umgicks med denna alkoholist
kände jag mig också utfrusen av de övriga i gruppen. Det var
som om alkoholistens status hade smittat av sig på min egen.
Men det var inte detta besvär som plågade mig mest. Det
värsta var att uppleva sådant som var gott, vackert, intressant
eller roligt och ändå inte uppleva det. Jag var bortskämd
med att alltid ha Annastina att dela mina upplevelser med på
resorna. Ensam förmådde jag just inte känna eller uppskatta
något av allt detta positiva. Den känsla av övergivenhet, som
jag kände under denna resa, kom igen i mina mardrömmar
långt senare i livet. Drömmar, där jag irrade omkring i främmande
städer utan att kunna hitta den plats, där vi skulle
träffas.
Vi gjorde också många resor tillsammans med våra barn.
En sommar hade vi hyrt ett hus i Provence. Resan började inte
så bra. På färjan till Tyskland upptäckte Annastina att vi inte
hade med oss nyckeln till det hyrda huset. På första raststället
117