Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

placerade en hink under huvudet på grisen och stack den i
halsen med en lång kniv. Blodet sprutade ut och rann sedan
länge i en allt tunnare stråle ner i hinken. När blodet slutat
rinna lyfte karlarna ner grisen och lade den i bykkaret, som
nu ångade av hett vatten. De skrubbade sedan bort all svinborst
från griskroppen. Jag kom länge efteråt att tänka på det
jag sett och tycka synd om grisen.
Några år senare fick jag följa med min bror Bosse till slakthuset
i Uddevalla, där denne då var besiktningsveterinär. Där
fick jag se hur det gick till när man slaktade kor och grisar.
Korna leddes in en och en i ett upplyst rum, som hade kakelplattor
på både golv och väggar. Jag såg hur en karl höll
ett föremål, som de kallade slaktmask, mot pannan på kon.
Sedan small det till och kon föll omedelbart till marken. Kon
kunde inte ha hunnit känna något alls, innan den var död.
Värre var det för grisarna. De föstes in i en bred ränna, där
de knuffades och vrålade. Jag såg hur en karl försökte klämma
ihop en jättestor tång bak öronen på grisarna. Sedan släppte
han på en elektrisk ström, som gjorde att grisarna blev medvetslösa.
Därefter hängdes dessa upp och ner i krokar i taket
och tappades på blod. Men alla grisarna blev inte medvetslösa
med en gång. En del blev bara förlamade i halva kroppen och
de försökte skriande fly undan med hjälp av de ben, som ännu
inte blivit förlamade. Jag tyckte hemskt synd om grisarna
och frågade, om det var nödvändigt att plåga dom så. Men
karlarna bara skrattade. Det var det billigaste och effektivaste
sättet att avliva dem på, sade de. Att grisarna kunde lida verkade
inte ingå i deras föreställningsvärld.
Min nära kontakt med olika djur i barndomen har troligen
bidragit till att jag i vuxen ålder haft så svårt att se försvarslösa
djur plågas. När jag ser bilderna på höns, som får leva
26