Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

fram och tillbaka till järnvägsstationen varje dag. Han hade
cykel med sig, men han cyklade aldrig på den. När han ledde
den stirrade han hela tiden stint ner i backen vid vägkanten.
Han hade en fix idé att han skulle hitta pengar eller något annat
värdefullt där.
David gick alltid på fel sida vägen. En dag kom disponenten
i Ödeborg farande i sin fina bil. Han stannade, när han mötte
David, och röt till honom, att han skulle gå på andra sidan av
vägen. ”Uff, det gör jag när jag ska tillbaka,” hade David lugnt
svarat.
Lennart och jag kunde inte låta bli att skoja med David. En
gång band vi fast en gammal plånbok i ett snöre och lade på
vägen. Sedan gömde vi oss bakom en häck. När David böjde
sig ner för att plocka upp plånboken, drog vi i snöret, så att
plånboken försvann. David svor till och vi skrattade. Men det
skulle vi inte ha gjort. David ilsknade till och tog upp grus och
stenar och kastade efter oss och skrek, att han skulle tala med
våra föräldrar. Vi måste fly med hjärtat i halsgropen. Efteråt
var jag rädd att David skulle tala om vad jag gjort för stränga
mamma. Men det gjorde han dessbättre aldrig.
38
En dag, när jag besökte granngården Hedenstorp, skulle
bonden Oskar tämja en unghäst, som han köpt på marknaden.
Hästen hette Björax. Den var ståtlig med ovanligt hög
mankhöjd och kastanjebrunt skinn. Men den ville inte bli
tämjd.
När Oskar hade lyckats få in betslet i munnen på Björax,
trädde han de hopbundna tömmarna över huvudet och lade
dom tillrätta under armarna. När Björax konstrade och ville
stegra sig, röt Oskar till honom och slog honom hårt med