Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Anka Cup i slalom. Grabben var Olles ögonsten, som han var
omåttligt stolt över. Han var ovanligt artig och framgångsrik
i skolan också. När grabben skulle fylla fjorton år, drabbades
Olle av ett dråpslag. Det visade sig, att Lill-Olle led av akut
leukemi. På den tiden fanns inget botemedel mot den sjukdomen.
Olle fick veta, att grabben bara hade ett år kvar att leva.
Olle visade under detta år en beundransvärd styrka mitt
i sorgen. Han arbetade vidare som lärare. När skolklockan
ringde ut från en lektion, gick Olle snabbt fram till samma
fönster i lärarrummet. Där stod han och lät tårarna rinna
nerför kinderna. När det ringde in till nästa lektion torkade
han av tårarna, rätade på ryggen och gick in och undervisade.
Detta pågick varje skoldag under flera månader.
Jag var närvarande vid begravningen av Olles son. Aldrig,
vare sig förr eller senare, har jag sett ett så hämningslöst uttryck
för den mest hjärtskärande sorg, som i Olles ansikte,
när kistan sänktes i jorden. Olle gav annars ett något känslohämmat
intryck, korrekt och sakligt. Men då brast alla
fördämningar.
124
När jag var åtta år måste jag byta skola. Från att ha haft
åtta klasskamrater i en byskola med sammanlagt 22 elever,
fick jag flytta till Uddevalla, där jag fick 36 klasskamrater i en
skola med 400 elever. Från en liten träbyggnad med gräsmattor
och äppleträd runt omkring, hamnade jag i en jättestor
stenbyggnad med asfalterad skolgård. Jag hade det jobbigt
där till att börja med. Klasskamraterna förstod inte min
grova, dalsländska dialekt. På rasterna var jag ofta rädd för de
större och starkare pojkarna på skolgården. När jag behövde
kissa, sprang jag och ställde mig bland några buskar i parken i