Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

vedboden. Sedan vi fått vattentoalett inomhus, var det aldrig
någon som använde dasset.
Jag tände på fimpen och sög försiktigt på den för att sedan
fort blåsa ut röken igen. När jag gjort detta några gånger,
så hände det. Jag såg pappa komma gående på stigen till dasset
samtidigt som jag försiktigt sög på fimpen. Hjärtat flög
upp i halsgropen på mig och jag tog ett djupt andetag med
fimpen fortfarande i munnen. Ett djupt halsbloss från en cigarillfimp
är inte att leka med. Särskilt inte för den som röker
för första gången.
Det visade sig, att pappa bara hade ärende till vedboden.
Men det hjälpte inte. Jag blev så sjuk av halsblosset, att jag
blev tvungen att bekänna min synd i alla fall. Det värsta var
att mamma också var hemma. Hennes stränga blick och förmaning
hade jag gärna velat slippa. Men det gjorde jag inte.
Jag blev så sjuk att jag inte kunde resa mig från sängen på
hela dagen. Ibland trodde jag till och med att min sista stund
var kommen. Först långt senare, när jag blev sjösjuk under en
resa till England, kände jag ett illamående, som skulle kunna
mäta sig med det, som halsblosset gav. Men medaljen hade en
framsida också. Min avsmak för rökningen höll i sig ända till
realexamen fem år senare.
36
Flera församlingsbor hade psykiska åkommor av olika slag.
Ofta rörde det sig om depressioner. Några mediciner mot
sådana fanns det inte då. Pappa brukade då och då gå hem till
de sjuka och sitta och prata en stund. Det sades om honom,
att han var mycket bättre själasörjare än predikant. Och det
hoppades jag verkligen efter att många gånger förgäves ha
försökt förstå vad han predikade om.