Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

ut allt, så fanns det alltid folk i närheten, som gärna tog hand
om den resten av ransonen.
Att Johan Örn skulle låta sin ranson frysa inne var uteslutet.
Varje lördagsmorgon cyklade han förbi prästgården
de fyra kilometerna till järnvägsstationen. Där tog han
Lelångenbanan till Uddevalla. Väl framme uppsökte han
systembolaget och köpte ut en flaska eller fler. Därefter satte
hans sig på en parkbänk i Hasselbacken och började smutta
på lördagsfröjden. Från att i vanliga fall vara en rätt blyg och
lågmäld person växte han allteftersom i både kaxighet och
röstvolym. Han var välbekant för stadens ordningspolis, som
då och då fick ledsaga honom ner till järnvägsstationen och
sätta honom på tåget.
När han kommit av tåget skulle han ta cykeln för att cykla
hem igen. Det blev en vinglig färd. Långa sträckor gick han
och ledde cykeln i stället. Men när han kom förbi gårdar, där
folk kunde se honom, så satte han sig upp på cykeln igen. För
att ingen skulle missa att han varit i stan och slagit runt, så
sjöng han då också för full hals. Sången brukade tystna när
han hamnade i diket eller körde vält. Då började han svära i
stället. Och svära var han bra på.
Jag brukade höra på långt håll när Johan kom. För att få
se honom på nära håll, brukade jag springa ut till grinden
och gömma mig bakom hagtornshäcken. En gång, när Johan
vinglade förbi, bar det sig inte bättre än att han cyklade vält
och slog sig rejält. Han blev så ursinnig att han tog cykeln och
kastade den i en vid båge, så att den landade alldeles intill
platsen där jag satt. Jag blev jätterädd och sprang därifrån så
fort jag kunde. Jag hörde då hur Johan bakom mig skrek svordomar
och hotade att ge mig ett rejält kok stryk. Jag darrade
sedan länge av upphetsningen och skräcken, som jag känt.
41