Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

orgeltonerna från morgonpsalmen hade tonat ut. Jag läste
upp dikten utan att staka mig. När rektorn sedan kom fram
till mig och berömde mig för min uppläsning, tänkte jag, att
klarade jag det här, så klarar jag vad som helst.
Trots dessa ljusglimtar kvarstår mitt huvudintryck av skolåren.
Det sammanfaller väl med Hjalmar Söderbergs yttrande:
”Att vara ung var för djävligt.” När jag försöker erinra mig hur
jag då upplevde min tillvaro, tränger en flod av känslor fram.
Jag minns känslorna av mindervärde, ensamhet, avundsjuka,
trötthet, otillräcklighet, svartsjuka och hopplöshet – allt
insvept i ett mörkgrått töcken och samlat i ångestknutar i
magen. Jag minns stunderna av gråt och självmordstankar.
Jag minns hur jag betraktade döden som min vän. En vän,
som alltid fanns tillhands och kunde rädda mig om tillvaron
blev svår.
Självbevarelsedriften fick mig att avskärma mig från mina
svarta känslor. Jag lärde mig att hålla det svåra på armlängds
avstånd ifrån mig, så att det inte gjorde så ont. Dessvärre
kom jag då också att trubba av mina ljusa känslor. Känslorna
av lycka och glädje, stolthet och samhörighet. Denna benägenhet
att avskärma mig från mina känslor har jag burit med
mig som en belastning långt upp i åren.
I efterhand har jag också funnit andra spår av hur mina erfarenheter
och känslor under skolåren kommit att ligga kvar
som en belastning inom mig långt upp i vuxenlivet. Mest påtagligt
är kanske de ångestkänslor, som det tidigare påtalade
knäckebrödsljudet fortfarande framkallar inom mig. Men jag
har också ständigt burit med mig en känsla av att inte ha gjort
tillräckligt mycket, tillräckligt bra. Denna känsla att jag måste
65