Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

När kontorschefen för tredje gången underkände en korrekt
formulering i de brev, som jag skrivit ut för honom,
ilsknade jag till. Jag lånade ett exemplar av den engelska
motsvarigheten till akademins ordlista, Oxford Dictionary.
Jag kunde med hjälp av den bevisa, att jag hade rätt och kontorschefen
fel. Det skulle jag nog inte ha gjort. Som straff fick
jag resa med till Birmingham för att marknadsföra de svenska
fönstren. Vi skulle demonstrera fönstren för en grupp kommungubbar.
Det var kontorschefen, som demonstrerade de
utmärkta fönstren. Själv fick jag demonstrera de urusla persiennerna.
Dessa hakade hela tiden upp sig och djävlades. Jag
blev mer och mer frustrerad, där jag stod och halade och drog
i linorna inför roade och spydiga åskådare. Det var inte roligt.
Mina relationer till kontorschefen förbättrades inte, när
jag påpekade att denne bar sig åt som ett svin mot de kvinnliga
medarbetarna på kontoret. Han hade svurit och rutit över
dem för att de jobbade för sakta, anmärkt på deras utseende
och kallat dem horor med mera, trots att de gjorde allt de
kunde för att han skulle bli nöjd med deras arbete. Att missbruket
av hans makt över dem (de var rädda för att förlora
sina jobb) bottnade i stora spelförluster och ett miserabelt äktenskap,
tyckte jag inte var någon ursäkt för hans beteende.
Priset för min inblandning i relationerna på kontoret blev att
jag fick hålla på en hel vecka med att skriva rent flera år gamla
rapporter. Men jag blev populär bland tjejerna på jobbet, som
trugade i mig kakor och bullar till teet.
När jag kommit in på Handelshögskolan, hamnade jag
min vana trogen snabbt i onåd hos de äldre studenterna där.
Dessa tog emot nybörjarna i aulan och häcklade dem, röt befallningar
och dränkte dem i okvädinsord. Detta var ett led
71