Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Eller känna spänningen, när jag vittjar mina nät. Eller njuta
av kvällssupén framför brasan. Eller få lyssna till någon av
Mozarts pianokonserter. Eller se barnaskaran samlas till sillen
och nubben i midsommartid.
Det kan inte hjälpas. Saknaden efter allt detta jag kommer
att mista, väger för mig betydligt tyngre än lättnaden att
slippa från allt sådant, som är jobbigt. Så jag är inställd på att
försöka hänga kvar i tillvaron ett tag till för att få uppleva allt
detta igen. När det obevekliga slutet nalkas, får jag väl försöka
tänka med tacksamhet på allt skönt och gott, som livet ändå
fört med sig för mig.
För egen del känner jag ingen oro för vad som ska hända,
när mitt liv tagit slut. Jag är bergfast övertygad om att det för
mig bara återstår en medvetslös vila. Men jag känner oro för
hur mina barn och barnbarn ska få det i livet. Det hopar sig
orosmoln över framtiden. Växthuseffekten. Bristen på vatten
och livsmedel. Religiösa motsättningar och terrorverksamhet.
Ökande ekonomiska klyftor. Tickande bomber i form av
kärnvapen och radioaktivt avfallsberg. Osv.
I min dystra kristallkula tycker jag mig se mycket av elände
för kommande generationer. Min tröst är vetskapen om att
undergångsprofetior har uttalats i alla tider. Min förhoppning
är att även dessa mina profetior ska komma på skam.
Vad som ska ske med mina kvarlevor intresserar mig inte.
Helst ser jag att de kremeras och förvaras anonymt i någon
minneslund, så att inte barn och barnbarn ska känna sig
tvingade att besöka och pryda någon gravvård. Jag ser helst
att begravningen sker i stillhet med bara de närmast sörjande
179