Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Det var inte bara mjölk och ägg och höns, som jag fick
med mig från Hedenstorp. Jag fick med mig lärdomar också.
På gården fanns två äldre pojkar. Deras förråd rymde ett
obegränsat antal svordomar och könsglosor och snuskiga
visor. Och jag var läraktig, även om jag inte förstod mycket av
innebörden i det jag lärde mig. Vid ett tillfälle skulle mamma
bjuda några fina damer från Yrkeskvinnors Klubb på middag.
Jag gick förbi dem i bersån, där de satt och drack kaffe och
konverserade. Jag hade en höna inlindad i tidningspapper
under vardera armen. Jag var på gott humör och sjöng för full
hals den visa, som jag just lärt mig: ”Aj, aj, aj, aj, nu är han
inne, stel som en pinne.” Längre kom jag inte innan mamma
förskräckt ropade till mig att vara tyst. Men skadan var redan
skedd. Hon fick skämmas inför väninnorna för sin vanartige
son. Och jag förvisades till rumsarrest resten av dagen.
Under flera år var det min uppgift att på kvällen hämta
mjölk i Hedenstorp. För att komma dit fick jag gå någon
knapp kilometer på en gropig byväg. Jag tyckte om att vara
i ladugården. Vintertid var det ganska mörkt där, för belysningen
inskränkte sig till ett par glödlampor, som hängde i
sina ledningar från takbjälkarna. Men kroppsvärmen från de
tio korna gjorde, att det var ganska varmt. Och jag tyckte om
hur det luktade. Doften av den nysilade mjölken blandade sig
med lukten från gödselrännorna. Och Margit, som brukade
sköta om mjölkningen, skojade alltid med mig när hon fyllde
på mjölken i min treliters plåtflaska. En gång fick jag till och
med en tablettask av henne.
På vägen till Hedenstorp låg en dunge med täta granar. När
det var mörkt ute inbillade jag mig att det fanns farliga djur
i den där dungen, som jag måste passera. Egentligen visste
jag ju, att det inte fanns några vargar eller lejon eller tigrar
där. Men ändå var jag lika rädd för dem varje gång jag måste
12