Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

oförrätter grävs upp och grälet är i full gång. Detta lär hända
de flesta, som lever tillsammans. Det händer också för Annastina
och mig, även om det numera sker mycket sällan.
Det krävs en del självövervinnelse för att då ta första steget
till försoning, när de värsta affekterna lagt sig. Då har vi ofta
haft hjälp av detta talesätt. Att gå och lägga sig som ovänner
utan att ge varandra en godnattkyss är något, som man bara
inte gör. För det mesta tar den av oss, som för tillfället är
starkast, initiativet till försoningen. Försoningen är skön. Vi
håller om varandra och kanske gråter vi en skvätt av lättnad i
förvissningen, att det viktiga är att vi håller ihop och håller av
varandra. Det vi grälade om var ju bara bagateller.
Det bästa är ju, om man kan undvika att reta sig på varandra.
Särskilt om det gäller saker, som är känsliga. När
Annastina och jag bodde i London. arbetade Annastina i
hushållet hos en prästfamilj. Frun i huset var en varm och
klok människa. Hon gav oss rådet att gärna gräla ibland, men
aldrig om pengar och sex. Det rådet har vi sedan dess lyckats
följa. Om vi frestats att uttrycka vår irritation i dessa avseenden,
har prästfruns visdomsord ringt i våra öron och vi har
hållit tand för tunga.
168
Flera krokar ger flera napp. Det hände ibland att jag lade
ut långrev efter ål. Jag insåg då, att ju fler krokar jag lade ut,
desto större blev chansen att någon av dem hamnade framför
en hungrig ål.
Jag har funnit, att detta resonemang stämmer in i många
andra situationer också. Jag talade med mina elever och mina
barn om detta. De skulle ju alla så småningom vilja ha en bra