Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

henne. Värst var en lång, mörk karl i svart kostym, som då
och då kom farande i sin T-ford. Mamma hade sagt att han
var en av tattarna från Hoverängarna. Att tattarna var ena
hemska och farliga människor, det hade jag förstått. Men hur
skulle jag kunna rädda Lydia från denna farliga man?
En dag hade friaren ställt T-forden vid grinden och gått
fram till det öppna köksfönstret. Där stod han och gjorde sig
till för Lydia. Då fick jag en snilleblixt. Jag gick upp i badrummet,
som låg alldeles ovanför köket. Där fyllde jag mammas
pisspotta med vatten, sträckte ut den genom fönstret och
hällde ut allt vattnet på friaren med den fina kostymen.
Friaren vrålade men Lydia skrattade högt. Sedan tittade
friaren upp på mig, hötte med näven åt mig och skrek, att han
skulle skära öronen av mig. Jag blev livrädd för vad jag hade
ställt till med. Jag låste dörren till badrummet. Jag ställde
mig på en pall framför spegeln ovanför tvättfatet, såg på mina
öron och undrade, hur jag skulle se ut, om någon hade skurit
av dem. Jag vågade mig inte ut ur badrummet, förrän jag såg
hur friarens T-ford försvann bortåt vägen.
34
När jag hade något ärende till Ellenö Herrgård, var jag
tvungen att gå genom en lång allé av oxelträd. Bredvid allén
låg en åker i träda. Där brukade gårdens stora tjur, Hero, gå
och beta. Tjuren var bunden med en kedja vid en påle, som
var nedslagen i marken. Jag hade en väldigt stor respekt för
Hero. Jag hade hört, att tjurar blev särskilt arga om de såg
något rött. Därför tog jag av mig min röda tröja och knölade
ner i byxorna, innan jag gick igenom allén.
En dag tyckte jag att Hero gick kusligt nära vägen. När jag