Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

fram på kyrkgången. De bar en stor kista på sina axlar. Orgeln
spelade någon sorgsen musik, tills kistan ställdes ner längst
fram i kyrkan. Det hände, att det var någon som jag känt,
som låg där i kistan. Under hela akten satt jag och tänkte på
den som låg död i kistan och hur denne såg ut, där han låg.
Sedan bars kistan ut från kyrkan och fram till en stor grop på
kyrkogården. Det var beklämmande på något sätt att se hur
kistan sänktes ner i graven och höra hur människorna runt
omkring snyftade och grät. Det blev inte mindre dystert om
det spöregnade så att marken runt graven blivit alldeles lerig.
I pappas uppslagsverk hade jag sett bilder på skelett. Jag
kunde därför föreställa mig, hur de döda i gravarna kunde se
ut, när de legat där länge. Och hur det kunde se ut, när de
kom upp ur gravarna och började dansa med varandra. Jag
fantiserade ibland om det, när jag låg i sängen och skulle sova
på kvällen. Jag fantiserade också om hur det skulle vara, om
jag själv blev begravd av misstag och vaknade upp i kistan
i graven. Något av den skräck jag då skulle ha känt, fick jag
uppleva i mina mardrömmar. Måhända var det dessa fantasier
som grundlade den klaustrofobi, som senare gjorde det
omöjligt för mig att krypa igenom trånga tunnlar vid fältövningarna
i det militära.
Till varje gudstjänsttillfälle skulle altaret i kyrkan prydas
med blommor. Detta skötte mamma om på kvällen före söndagen.
Det hände, att hon bad min syster Gerd att gå med
blommorna till kyrkan i stället. Men min syster ville inte gå
ensam, så jag fick följa med henne. Vintertid var det då alldeles
mörkt på kyrkogården. Jag kunde inbilla mig, att jag såg
hur de döda dansade där mellan gravstenarna. Jag kände hur
skräcken grep tag i mig. Jag kramade min systers hand. Då
märkte jag att hon också var litet spökrädd. Vi sprang därifrån
så fort vi kunde, när vårt ärende var uträttat.
32