Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

174
När jag ser tillbaka, slås jag av vilken tur jag haft som föddes
i Sverige och att jag föddes under nittonhundratalet. Jag
tänker på under vilka omständigheter, som de flesta människor
i världen nu lever. Vi kan skatta oss lyckliga som fått leva
i ett välutvecklat land där det mesta fungerar. Vi har välfärd
och fred och trygghet och ett, om än krympande, mått av
solidaritet.
När jag sedan tänker tillbaka på de generationer, som levt
före mig, blir det ännu mer uppenbart för mig vilken tur
jag haft, som fått leva i min egen generation. Vår art, homo
sapiens, sägs ha uppstått för omkring 200 000 år sedan. Om
jag antar, att människorna i genomsnitt hade dött vid 40 års
ålder, skulle det innebära, att jag haft minst 5 000 förfäder
i rakt uppstigande led. För att göra mig en uppfattning om
hur många människor detta rör sig om, har jag ibland för
min inre syn sett dem uppställda på led med en meters lucka
vid vägkanten på den femkilometersslinga, som jag brukar
gå runt med min hund. Ingen av dessa människor hade fått
en materiell levnadsstandard, som kunde jämföras med min
egen generations. Bara under de senaste hundra åren har det
ju skett en makalös utveckling av tekniska hjälpmedel, medicinska
framsteg, kulturspridning, hushållsapparater, transportmedel,
teve och radio, datorer och telekommunikationer.
Allt detta har ju berikat och förenklat våra liv.
Jag har också haft tur med mitt eget liv. Annastina och jag
har fått leva ett långt och innehållsrikt liv tillsammans, utan
att råka ut för några svårare krämpor. Jag har ju sett människor
i min närhet, som drabbats av sjukdomar och olyckor.
Några har tidigt mistat sin livskamrat eller något barn.